Vilse i stormen fann du mitt hjärta

Det hade aldrig varit svårt för Marcus att känna igen en trasig kvinna. Om det fanns något som kunde kallas för själen så var en kvinnas ögon dess ansikte. En tiondels sekund var allt som krävdes. Ett skratt. Ett leende. Sen kom alltid den flackande blicken och en glimt av missmod. Det fanns där, skrivet i hennes ögon, om man bara visste vad man skulle leta efter. Han kunde givetvis inte säga med säkerhet vad som sargat hennes innersta väsen. Ett svek, en kärlek förlorad eller något ännu värre. Han var inte säker på att han ville veta.

Denna förmåga, en gåva av empati, hade skapat en omättlig törst. Han attraherades av trasiga kvinnor. Förbannelsen som följde var att han inte kunde förstå eller relatera till en lycklig person. En misstänksamhet infann sig alltid gentemot de lyckliga. Ibland såg han ner på dessa småsinta människor som i hans tycke levde sina liv i periferin av stormen som utgjorde våra liv. Smärta hade kausalitet, en orsak och verkan. Den kunde han förmå att älska och förstå. Lyckan gick inte att förklara. Den var relativ och låg bortom hans förståelse och räckhåll. Att tiden läker alla sår var i Marcus mening en av livets stora lögner. Tiden kunde bleka sår och hjärtat dölja och gömma undan smärtan. Människor hade en fascinerande förmåga att förändra sina minnen och lura sig själva. Men själen bar med sig allt det goda och onda. Den var ren och dess musik obeveklig. Om den varit ett piano så hade Marcus varit en konsertpianist.

Kall öl i ett glas svettas alltid. En liten pöl hade bildats på det runda ekbordet i Kvarnens högljudda lokaler. Marcus drog sitt finger genom vätskan och formade ett utropstecken. Fylleskrålet dånade i lokalen men kändes avlägset i hans huvud. Ikväll var hans tankar en trevlig plats att gå vilse . Calle satt och skrattade med två brunetter. Han höll om den ena och de var fulla och glada. Den andra tjejen kastade gång på gång inbjudande blickar mot honom men han vägrade att möta hennes ögon. Det var inte särskilt svårt att undvika men väldigt oförskämt. Han hade faktiskt andra planer ikväll och det var väl otur för henne. Men det var så livet fungerade. Bad timing helt enkelt. Han reste sig hastigt och kände genast igen den berusande känslan när akoholhaltigt blod stiger upp i huvudet. Calle släppte greppet om brunetten och vände sig mot honom.

- Vart fan ska du då?
- Jag tänkte dra hem...
- Okej, men du inser vad du missar va?
- Mmm visst. Men jag är för packad för att ligga...
- Vaffan Mackan! Du måste lära dig hur mycket du tål. Vi kör bakisfika imorgon. Stick hem med dig nu. Jag vill inte att du spyr på mina donnor.
- Visst. Ses imorrn...

Han hörde tjejernas råa skratt när han trängde sig fram mot garderoben. Calle var en bra vän men han hade aldrig förstått att Marcus visste exakt hur mycket han tålde. Det var inte därför han blev packad. Han blev packad för att han hade lust. Dessutom var han inte särskilt full den här kvällen.

Förtsättning följer...

/M