I min enfald omfamnade jag din smärta

Förtsättning...

Det luktade våld i den trånga garderoben och vakterna med rakade skallar och sina oproportionerliga överkroppar gav ett skrämmande intryck. Kvarnens garderob vid stängning var en utmärkt plats att befinna sig på om man ville få en smäll på käften. Marcus tog emot sin svarta läderjacka med ett tacksamt ansiktsuttryck och klev ut på Tjärhovsgatan. Hans blick gled över Björns trädgård och han smålog åt de stökiga ungdomarna som rumlade runt i gräset. Polisbilarnas sirener på Götgatan dränkte parken i ett neonblått ljus. Det såg ut som en scen ur framtiden eller en dålig science fiction film. Han tände en Marlboro light och började promenera mot Östgötagatan. Våren hade äntligen hittat till Stockholm och luften kändes sval mot ansiktet. Skorna skrapade mot trottoaren av gruset som låg kvar efter is som hade smält. Gruset doftade som vår och påminde honom om nytt liv. Det var en härlig doft.

Minnen från barndomsåren på skolgården uppenbarade sig framför honom. Smygandes längs nyponbuskarna i jakt på borttappade glaskulor eller bortglömd på biblioteket, försjunken i en bok om det magiska landet Oz. Den tiden i Marcus liv mindes han som bekymmersfri och lycklig. Om han kunnat så hade han stannat tiden och levt resten av sitt liv i den världen.

Han svängde vänster in på Östgötagatan och såg två män i tjugoårs åldern som stod lutade mot en fasad. Gatan hade dålig belysning så han kunde inte urskilja några kläder eller ansiktsdrag men männen stelnade till när de fick syn på honom. Hjärtat började bulta i bröstet och en kallsvett bröt ut längs ryggen. När han passerade männen så knäppte han iväg cigaretten över gatan och nickade snabbt åt dom. De nickade tillbaka.

Det första slaget träffade honom i bakhuvudet. Inte tillräckligt hårt för att han skulle tappa balansen. Adrenalinet började forsa i kroppen när en av männen tryckte upp honom mot gallret i en port.

- Du är helt sjuk i huvudet.
Marcus log.

Slagen haglade mot ansiktet. Ljudet av krossad selleri hördes i munnen och han insåg att en tand måste ha lossnat. Smärtan var obeskrivlig men han vägrade att göra motstånd. Han kände hur medvetandet sakta sjönk undan och slagen upphörde.

- Det räcker nu. Ge mig järnröret. Nu knäcker vi hans nyckelben.

Perfekt. Sen svimmade Marcus.

Uppvaknandet på Södersjukhuset var som hämtat ur en tårdrypande Hollywoodfilm. Familjen var samlad runt sjukhussängen och hans mor hade tårar i ögonen. Dom omfamnade honom och han njöt av uppmärksamheten och sympatin som flödade i rummet. Morfinet dödade smärtan i ansiktet och axeln där nyckelbenet var brutet. Under den vecka som han låg kvar på sjukhuset så besöktes han av vänner och arbetskollegor. Det skickades så mycket blommor att det kändes som om han befann sig i en trädgård. Han älskade uppmärksamheten och smärtan som lyste i deras ögon när de såg på honom. Det var den bästa veckan i Marcus liv.

- På lördag, halv två på natten, tänker jag komma gåendes på Östgötagatan ensam. Jag kommer ha en svart skinnjacka på mig. När jag går förbi er kommer jag att knäppa iväg en cigarett och nicka mot er. Sen vill jag att ni spöar skiten ur mig. Ni ska slå mig i ansiktet och bryta mitt nyckelben.
- Är du störd på något sätt?
- Ni får ta min mobil och ta ut 3000 kr med mitt bankomatkort. Koden finns på en liten lapp i plånboken.
- Skojar du eller?
- Jag menar allvar. Se till att stå där. Det blir lätta pengar.

Förslaget tre dagar tidigare på Carmen måste ha verkat sinnessjukt för de två männen. Men de hade sett tillräckligt kriminella och fattiga ut för att vilja tjäna enkla pengar. Han hade bjudit dom på öl och frågat om de var intresserade. Det var dom förstås.

/M