Trubbel på Dovas och ett avlidet golfarbarn

Två saker upptar min tankeverksamhet i denna stund.

Den första är Gubbens Cup. Släktens årliga golfturnerning som går av stapeln i helgen. Förvisso en skugga av sitt forna jag men ändå en tillställning värd att ägna ett par rader. Psykisk terror, sprit, kräftor och besserwisserbråk är regel mer än undantag denna helg på året.

Den andra är av större vikt. Min fristad, Dovas, är hotad!

Den mest meningslösa sporten som finns idag heter Golf. Det påstår i alla fall FredrikLindström. Jag är villig att instämma. Golfen förknippas ofta med raseriutbrott och avbrutna klubbor. Sporten har en förmåga att locka fram de värsta sidorna som människor besitter. De blir små egoistiska barn som fräser och skriker när bollen inte går som de vill. Men inte jag. Det lilla golfarbarnet inom mig dog för 15 år sedan. Han ligger begravd på en bana i södra Sverige vid ett par tre hål som kallas "M:s corner". Det är ett vackert hål där greenen är omringad av vatten.

M halvsprang mot greenen, så fort som hans klena små barnaben förmådde bära honom, med baggen skumpandes på ryggen. Han hade inte sett bollen landa men fabror L och kusin E, som gick i sällskapet framför, hade gjort vågen så bollen måste åtminstone ha träffat flaggan! När han närmade sig greenen så stegade plötsligt kusin E fram till den sprudlande lilla spjuvern med ett leende på läpparna.

E - Jag vet var bollen är M!
M - Var!? VAR!?
E - Den ligger här borta...i vattnet!
E och L - Hahaha...

Tårarna började rinna okontrollerat längs pojkens mulliga solbrända kinder. Skakningarna som alltid började i knäna gjorde sig påminda och skammen av att gråta infann sig. Den dagen svor M att aldrig mer ge känslorna överhanden när han spelade golf. Den dagen dog det lilla golfarbarnet inom honom.

Golf är en grym sport. Som tur är omgärdas den av älskade släktingar och vänner, sprit, vacker natur och kräftskivor! Idag får systembolaget påhälsning och en flaska gammeldansk kan avräknas vid nästa inventering. Golfpluntan behöver påfyllning en helg som denna.

Dovas. Just fan. Här om dagen när jag klev in på Dovas så hade något förändrats. Servitrisen gjorde små glädjeskutt när hon närmade sig mig med en kall Norrland och ett glas i andra handen. Hennes ögon glittrade och leendet blottade två centimeter tandkött. Normalt sett får man vifta ett par gånger och signalera "jag vill dricka öl" innan service anländer. Det här var något helt nytt. Och garanterat inget bra.

Så antingen har jag uppnått en av två deprimerande prestationer. Jag kan ha fått stammisstatusen "alkis som alltid betalar" eller så har servitrisen blivit förälskad i mig. Ingen av dessa prestationer är önskvärd. Jag tog ett snack med G tidigare idag och han uppmanade till mod. Möjligtvis är det precis vad den här situationen kräver. Vad den här helgen kräver.

Trevlig helg!

/M