Advent light poles time

I torsdags drog filmfestivalen igång och även fast de flesta i kompiskretsen var svårövertalade så kommer jag och S att hålla fanan högt. Sex filmer är inbokade och två är redan avklarade. Tyvärr är det alltid två saker som snabbt slår en varje år.
1. Filmfestivalen är rörig. Informationen i print och på nätet är alltid svåröverskådlig. Är det inte koder som skall översättas till datum på ena stället så saknas veckodag utskrivet på andra osv. Det är onödigt rörigt och känns helt enkelt inte användartestat. Biljettstrulet är också lika väntat som att SL varje vinter glömt bort konceptet snö. Krångel kommer drabba någon av dina biljettutskrifter.
2. Filmfestivalen innehåller dåliga filmer. Detta är ju inte heller någon hemlighet men uppenbarligen så produceras det inte tillräcklig med bra, smalare filmer i världen på ett helt år för att fylla ett event som detta. Det lite tragiska är ju att flera av de dåliga filmerna verkligen är riktigt objektivt usla. Den slutsatsen man kan dra av detta blir ju att antingen så är dem som bestämmer så insnöade att de lurat sig själva att tro att filmerna faktiskt är bra (på något konstnärligt plan eller whatever). Eller så tar de medvetet in filmer bara för mångfaldens skull, trots att de vet publiken kommer hata det de ser (samt slösa 70 deniros per skalle).
Men nu skall jag inte bara dissa något som jag egentligen gillar. Allt ovan hör till på något sätt och att först försöka hitta guldkornen bland myllret av film är en del av hela grejen. Att sen få ge sig ut i vinterkylan för att hänga i biografer har en svårlagen mysighetsfaktor som jag varmt rekommenderar.

I helgen var jag ute och promenerade längs Riddarfjärden och fick då tillfälle att dokumentera djurlivet:



Det kommer ju knappast som någon nyhet för kungsholmsbor att stället även inackorderar en och annan gnagare, men dessa var faktiskt riktigt gulliga till skillnad från de monster man brukar se. Annars skulle jag precis till att klaga på den bitande kylan som förfrusit huvudstaden. Det finns ju ingen poäng med att det skall vara knarkkallt om det ändå inte finns någon snö som kan ligga kvar. Men så ordnade sig ju det också.

Veckans lunch: Maki Spicy Tuna – Ljunggren, Bruno Götgatsbacken, Söder. Godaste krubbet jag fått på länge. De har tagit den biten man gillar minst med svensk sushi och gjort den knasigt god!

Övrigt tänkvärt: Blev utsatt för den där gamla Lena Ph dängan nyligen: "Ont, det gör ont men det går, det gör ont en stund på natten men inget på dan". Reflektion: Det låter faktiskt inte som att det gör särskilt ont. Snarare hyfsat överkomligt..

Bonusfakta: Inläggets titel inspirerades av en kille på jobbets medvetna direköversättning av borttappade nycklar – away dropped keys. Och ja, jag vet att det inte är december ännu.

/C

Just water please

Igår var det fredagsöl på jobbet igen. Senaste "veckan" har bjudit på en del tunga, meningslösa fyllor och detta var en av dem. Meningslösa för att de inte innehållit något överdrivet roligt utan enbart krökande. Meningslösa för att man lika gärna hade kunnat kollat en film eller fikat istället. Ibland är det dock svårt att bedöma ett tillfälles potential. Men det handlar inte om att ta vita månader ibland, det handlar om att försöka välja sina strider. Här är en bild från kontoret dagen efter (stället såg ut som Beirut). Åh lilla Tuborgburk, du anar inte hur rätt du har:












Annars har jag och M börjat beta av Twin Peaks. Den är oväntat bra (hade föreställt mig den mycket flummigare) och det är kul att ha en serie tillsammans. Om jag nu bara kunde hitta någon som ville se första säsongen av Heroes med mig..

/C

Green Halloween

Sedan två år tillbaka ligger min arbetsplats ett stenkast från Medborgarplatsen på Söder. Mellan varven brukar kontorets original droppa en del uttryck och därför tänkte jag nu bjuda på lite "knivsöderslang":

Fimpar du luman.	Släcker du lampan.
Är det någon kräm i kabeln?	Fungerar Internet?
Vad gäspar skorpan? / Vad dunkar dussinet?	Hur mycket är klockan?
Kvart över draghålet.	Halv fyra.

Apropå jobb så har vi sista tiden slitit ganska hårt med spelprojektet. Helger och eftermiddagar har gått åt men det finns något bakvänt skönt med att jobba sig trasig. Det blir som en utmaning att se hur mycket man orkar innan man kollapsar. Rekordet på 17 timmars arbetsdag (ink 2 halvtimmar lunch och middag) sattes i tisdags. Kvällen avslutades med att jag sömndrucken fick lift till Kungsholmssidan i en svarttaxi med två trevliga filurer jag frågat om nattbussen. Precis sådär lagom surrealistisk när jag själv redan stod med ena foten i drömlandet.

I helgen var det ju Halloween också. Tycker knappt det märks längre¹ och jag höll själv på att missa det bästa med högtiden. När jag två dagar efter den 31:a gav jag mig ut för att köpa en pumpa att karva i var det verkligen helt kört. Sedan slog det mig plötslig när jag stod och muttrade bland frukt och grönt. Tycker resultatet blev minst lika bra:














¹Det stämmer nog det där med att rosa bandet stulit en del fokus. Apropå det tycker jag alltid det känns det lite löjligt att folk går omkring med bandet på sina kläder. Jag menar, det är väl självklart precis som mycket annat? Många tycker också att man inte skall mörda folk men inte knatar vi runt med icke-mörda-band för det.

Förra veckans låt (typ): Seven Rings in Hand – Steve Conte. Fräsch låt från senaste Sonic-liret till Wii. Igelkotten slår inte Mario i många grenar, men han är iaf alltid coolast vilket inte minst hans titelspår brukar bevisa.

Var förövrigt jävligt skönt att träffa M igen. Han är klippan som håller en fast i det livet man vill leva. Han får en att börjar andas normalt igen.

/C

Tiny white sticks makes me cool

På morgonen idag gick jag förbi två småtjejer den sista biten mellan tuben och jobbet. Max 14 bast och en av dem hade en cigarett i handen. Jag hajade verkligen till inombords, vad är det med hela rök-grejen egentligen? Sekunden efter jag passerat dem var huvudet fyllt av en enda stor fråga, börjar alla rökare bolma för att det är coolt? Den korta stunden jag funderade över detta på väg upp i hissen kunde jag inte se någon annan anledning. Är vi så otroligt ytliga så vi väljer att klippa vår livstid med 10 år och göra de sista 20 fyllda av slemhosta och kass kondition? Flera av mina närmsta vänner röker som skorstenar och det är fine. Jag respekterar det och har inget problem med passiv rökning¹. Sedan länge har jag även slutat be dem fimpa för sin egen hälsas skull, det är tröttsamt att tjata och man måste också acceptera att det är deras liv. Jag kan tom köpa att det är en social grej, det händer ju ibland på fyllan att även jag stjäl en cigg av bara farten. Men i kölvattnet av det jag såg i morse, rökning är lite barnsligt, det är ett beroende och framför allt, är det verkligen värt det?

¹Inget problem med passiv rökning sedan rökförbudet på krogen började gälla. Det var verkligen helt sjukt att man varje jävla gång man gick ut och slirade skulle behöva lukta tobaksfabrik efteråt. Att det var allmänt accepterat är något våra barn kommer garva åt i framtiden.

Veckans (eller inte) ord: "Skula". Skånska för att ta skydd från regn eller otrevligt väder. Det är ingen term som jag direkt förespråkar i höstrusket men jag imponeras av ord som gestaltar hela uttryck.
Veckans låt: "Oceans – Thomas Rusiak". Upptäckte hur skön den verkligen var efter jag hört den i en dröm. Jag har ju en speciell relation med havet också..

Övrigt tänkvärt: Varför sätter alltid maffian cementskor på folk innan de får bada i Frihamnen? Varför inte cementvantar eller en trendriktig cementhatt? Inte nog med att man skulle drunkna, man skulle drunkna extra jobbigt upp-och-ner.

Slutligen har mobilkameran fått jobba igen:

Hittade den på skrapan efter ett träningspass med S. Känns som att det borde stå vägg?









/C

Khab kun kap (tack)

Calle vaknade till ljudet av pipiga snarkningar. Det lät som en slö såg i färsk furu. Han svettades i den trånga sängen och svor tyst åt Nadjas förmåga att, under natten, alltid pressa in honom i glipan mellan madrassen och väggen. Han var säkert 25 kg tyngre men kvinnan var en bulldozer i sömnen. Hon var som pollen i sommarnatten. Fastnade alltid på väg hem från krogen och gav allergiska symptom på morgonen. Om en timma skulle hon vakna och gå hem. Det här var säkert tionde gången hon följt med Calle hem men han visste inte ens vad hon jobbade med. Det var en okomplicerad relation. En puss på kinden innan dörren smällde igen. Han hittade en halvdrucken folköl och satte sig framför datorn. Svinet hade gjort sig påmind i Calles liv. Igen. Han behövde skriva.

Det är en typisk dag. Morgonen är fylld av stress, lunchen är allt annat än rofylld och eftermiddagen ser inte ut att föra något hopp med sig. Jag känner mig måttligt nedtryckt av vardagens trista rutiner men allt går framåt, och det är det viktigaste. Pappa sa alltid att en bra människa alltid blickar framåt. Att sakta ner, och kanske t.o.m. sätta sig ner och fundera lite, är därför min stora skräck. Det finns ingen mening i en sådan handling. Vad kan det egentligen leda till? Det enda tänkbara för mig är att en person då löper risken att inse hur meningslöst livet egentligen är, att det inte finns någon mening, inget mål, ingen vila, ingenting. Om du ständigt rör dig framåt minimerar du chansen att uppleva starka känslor. Starka känslor är det som bryter ner fina människor. Det är starka känslor som ger vackra ansikten rynkor och friska människor sjukdomar. Rörelse i en riktning avskärmar dig från det förskräckliga och det underbara men det håller dig frisk.

Det var när jag kom gåendes på Kungsgatan. Det var då det kom till mig. En kvinna runt 20 kom emot mig. Hon var vacker, iförd en mörkbrun pälsjacka och klackskor. Hon var säkert modell för hon var ganska lång och hon rörde sig precis som modeller gör. Lite svajande men ändå med elegans och kontroll.

De höll på att bygga om precis utanför mitt jobb. Det var ett sådant där vägarbete som aldrig blir klart. Hur som helst så bidrog vägarbetet till att det blev trångt i ungefär 10 meter på trottoaren. Så om man fick möte så blev man tvungen att vrida på överdelen av kroppen för att inte stöta in i varandra. På det viset så gned man i värsta fall lite mot varandra. Det var precis där som jag och damen i pälsjacka gick förbi varandra. När vi möttes så vred jag min överkropp och sänkte blicken, pälsen gled mot min kind. Den var kall och luktade vinter. Jag slöt mina ögon en kort stund och kände ett minne väckas till liv.

Framför mig så ser jag en hästsläde rusa fram över isen. Det är en sjö i norra Finland som har frusit och snön ligger djup. Hästarna driver fram hårt och släden rör sig i jämn takt. I släden ligger jag och min mor. Vi är inbäddade i varma fällar. Det är varmt på insidan men på utsidan är pälsen kall och den luktar vinter. Jag kommer inte ihåg vart vi är på väg eller vad vi ska göra. Men jag minns en sinnesro som jag kände då. En sinnesro som ger styrka och vällust.

Jag öppnade mina ögon och minnet försvann. En tanke gled över mitt medvetande precis som en luftbubbla under isen. Det fanns inget hål och jag rör mig framåt ännu en gång, rädd för att stanna och för trött för att veta bättre.

En ensam tår rann nedför Calles kind. Sängen var tom. Han måste missat när Nadja gick. Hade han fått en puss på kinden? Oklart. Svinet förtjänade inga tårar. Det värkte i bröstet och Calle insåg att han behövde sin enda riktiga vän. Marcus. Han skickade ett sms: Jag behöver träffas. Svinet har hört av sig. Ses på Medis om 20?

/M

Time for fall

Jag är trött och livet går fort, så kan man väl sammanfatta allt just nu. Tillbaka på jobbet efter några veckor (jag vet inte ens hur många) och dagarna susar förbi som i Speed of light videon. Fast ändå inte, det är som om vardagarna är en dvala innan kvällen och helgen då man vaknar, super och lattjar. Det är mer sprit men mindre fylla nuförtiden.

Det börjar kännas att hösten är på gång också. Mulnare dagar med höstblåst blir allt vanligare i storstaden. Igår spenderade jag stora delar av just en sådan dag precis som man skall, med en god vän på ett mysigt café. Efter att ha stirrat på servitrisen och fått kommentaren tillbaka "känner du inte igen mig?" samlade jag tankarna och beställde ett glas mjölk för det just påhittade priset av 5 riksdaler. Jag beställer ofta mjölk om jag kan (eller snarare om jag vet att jag kan) men idag var det mest för att juicen, milkshaken och chai-teet var slut. Bra där, jag vill ju inte bakisfika läsk efter alla sjunollor kvällen innan. Jag och M skrattade iaf gott medan regnet smattrade mot Drottningholmsvägen utanför. Skylt som fångade vårt intresse:

M: Ok att ni tar kort om man betalar för mer än 50kr, men det säger ingenting om vad ni gör för under 50kr.
C: Om man är äldre än 50 så blir man fotad här. (bakis...)






Dagen avslutades, trotts att mitt huvud hade lämnat in sin avskedsansökan, med kräftskiva. Visserligen världens sunkigaste och minsta kräftskiva (vilket jag tom skrev på dörren), men ändå. Med bra sällskap, musik och ost kommer man långt...
C: En kryddigt stark ost.. en ost med pondus och karaktär!
M: En ost som vet hur man gör när ljuset är släckt! (bakis...)
Slutligen drog "alla" traditionsenligt till Dovas för att stänga stället. Själv kunde jag bara ligga kvar på soffan och slockna tillsammans med värmeljusen.

Men det var igår. Nu sitter jag på jobbet och fipplar med grafik igen. Fast jag egentligen bara vill kura ihop mig under en filt och se på 3 filmer på raken. Sova och leva under den där filten, bara en liten stund, och glömma att måndagen snart inte kan hålla sig borta längre.. Hösten är den årstiden som gör sig bäst i Sverige om du frågar mig. Den både luktar, känns och är mysig. Men den gör sig allra bäst om man har någon att dela den med.

Veckans ord: "Pajsare". Lite bortglömt är detta ord redo för en ny runda i rampljuset. Skrattade tyst för mig själv när någon kastde ur sig det på jobbet. Kan med fördel kombineras med andra ord som tex "jävla".
Veckans låt är en delad förstaplats: "Foo fighters – Times like these (acoustic)" och "Paragon – Ta det till skyn".

Nya patent vi snackat om inkluderar alkohollås på mobilen. Fyllesms är ett tvåeggat svärd och vissa nummer borde man helt klart få blåsa innan man textar.

/C

Nám kǎeng (is)

Tomma skal på två ben var allt Marcus såg när han kryssade ner för Götgatsbacken. Pilotbrillorna tonade ner dom skrikiga plaggen som alla på söder envist drog runt med på sommaren. Grabbarna hasade sig fram i truckerkepsar, t-shirts med balla tryck och nylonjackor i blått eller rött. Tjejerna gled runt i sina stora parkasjackor eller size zero klänningar och svarta pumps. Alltid dessa jävla pumps. Att kryssa var Marcus egen uppfinning för att roa sig när han rörde sig bland människor. Det var enkelt och handlade om att trotsa samförståndet som människor sökte för att inte gå in i varandra på gatan. Ögonkontakt, du viker höger, jag vänster, så att vi inte krockar. I Stockholm innerstads hetsiga vardag var det misslyckade samförståndet ett orosmoment för alla. Om man kom för nära kunde det gå så illa att båda vek av i samma riktning varpå ett nytt försök gjordes och man hamnade åt samma håll igen. Gick det riktigt illa kunde man trampandes fastna framför någon i tio sekunder. Obehag 3.0. Solglasögon var exemplariskt för att denna oskyldiga lek skulle fungera. Han vred huvudet lite åt sidan för att det skulle se ut som att han tittade på något annat. Tempot aningen snabbare än alla andra. Den som äger tempot äger mötet. Bakom pilotbrillornas svarta väggar kunde han sedan njuta av den växande paniken i ögonen på människorna som skred mot honom. Han såg frågan lysa i deras ansikten; Var är samförståndet? Höger? Vänster? Marcus sket i samförstånd. Att kryssa handlade om makt. Mötets makt. Leken kunde avslutas med en snygg piruett i sista sekund eller ett snabbt steg åt sidan för att undvika låsningen. Han kryssade ner mot Björns trädgård med Pink Floyds magiska texter ekandes i hörlurarna. Packet vek undan.


Han svepte in genom porten på Östgötagatan. Minnesbilder från misshandeln tre månader tidigare uppenbarade sig framför hans ögon. Han kunde fortfarande känna blodsmaken i munnen. Nyckelbenet hade läkt väl och kändes starkare än tidigare. Brutna ben blev tydligen starkare efteråt. Precis som människor. Om dom blev hela.


Efter åtta veckors semester kändes det onaturligt att ta hissen upp till det lilla kontoret på fjärde våningen. Hissen var trång och luktade pensionär. Det var söndag så kontoret var öde. Det kändes som en bra idé att läsa igenom mailboxen innan skiten drog igång nästa dag. Han öppnade Outlook. Fyrahundrafemtiotvå oöppnade mejl. Spam, spam, spam, nyhetsbrev, machoskämt, spam, spam, affärsrelaterat mejl, mera spam.


Två månader semester var få förunnat. De flesta i Marcus bransch stoltserade med sina fem normala svenneveckor. Men han var ingen vanlig branschsvenne. Han var en kille med förmåner. En edge. Personalfesten i våras hade spårat ur med stort S. Marcus chef hette Hasse Da Silva och var grundare till reklambyrån Digital Guerilla Marketing, DGM. Byrån, som Marcus var AD på sen tre år tillbaka, sysslade med digital lågbudgetreklam. Branschens lerpöl. Det fanns ett allmänt känt skämt i reklambranschen som löd: Att jobba på DGM var som att köra ett spinningpass dagarna i ända. Bara uppförsbackar. Det fanns sanning i skämtet men å andra sidan fick man dåliga knän av att gå i nedförsbacke. Hasse var en putsad gubbe på ytan. Fru som skrev böcker, flashig etagevåning i Gamla stan, körde båge. Han andades framgångsrik 40-åring. På insidan var han ett kräk. Byrån blödde pengar som en stucken gris och finansierades av ett oförtjänt arv. Hasse strulade runt med yngre kvinnor i branschen för att få sin bekräftelse. Marcus visste. Han hade ertappat dom på muggen under personalfesten. Hasses rödpuffiga ansikte och ansträngda flåsande. Mimmis glasartade ögon som man bara fick när man dragit för många linor. Det var tydligen svårt att låsa toalettdörren i passionens hetta.

- Nämen tjenare Mackan!
- Hej på er. Har ni tappat nått i toaletten?
- Aahh, hehe! Vi kan väl hålla det här mellan oss bara?
- Självklart Hasse...vi är ju som en familj här på DGM.
- Du är en klippa Mackan!

Mejlet två dagar senare hade besvarats inom loppet av 15 minuter.

Från: marcus@dgm.se
Till: hasse@dgm.se
Ämne: Semesterförfrågan

Tjena Hasse!

Tänkte höra om jag kunde få lite längre semester i sommar? Det känns som att jag håller på att gå in i toalettdörren om du vet vad jag menar...

/Marcus

Från: hasse@dgm.se
Till: marcus@dgm.se
Ämne: Re: Semesterförfrågan

Du kan ta åtta veckor Mackan! Jag slänger på en liten sommarbonus så att du kan leva livet. Det har du förtjänat Mackan!

/H

Gubbjäveln älskade att använda andras namn. Härskarteknik från stenåldern. Marcus mobil pep plötsligt till från innerfickan.

Förtsättning följer...

/M

Skrivkramp

Klockan är strax elva. En bra tid på dygnet för att skriva något läsvärt. Det brukar börja i mitt huvud som en underhållande tanke eller missmodig känsla. Orden uppenbarar sig och meningar formulers omkring dom. Sen får man leka lite cowboy, fånga in de virvlande meningarna, och trä dom på den röda tråden. När råmaterialet är färdigt så tar fingrarna vid och texten uppenbarar sig som en målning på datorskärmen. Idé, tråd och keyboard.

Ikväll har jag stirrat på skärmen i 15 minuter utan att lyckas formulera en enda tanke eller mening. Det känns som att sitta på toaletten med en dålig prostata och en förstoppad ändtarm. Jag inser att jag inte har någon som helst makt över mitt kreativa skrivande. Vanmakt uppstår. Kaffet smakar skit.

Jag skulle kunna skriva om mitt sociala experiment som jag utsatte min lillasyster för i veckan. E fick lida på min bekostnad, men han får faktiskt skylla sig själv som outsourceade sitt presentköp på mig.

Jag skulle kunna skriva om den svenska kräftskivan. Det är en fascinerande tillställning som passar den svenska mentaliteten alldeles utmärkt.

Jag skulle kunna skriva om Marcus men jag har inte bestämt mig för vart han tar vägen efter tillfrisknandet på SÖS.

Sen finns det en sista grej jag skulle kunna skriva om men det tänker jag verkligen inte göra.

Äsch, jag går och lägger mig nu. Det är tydligen inte jag som bestämmer när det ska skrivas här på Kings isle. Tänkter äta en påse torkad frukt och hälla i mig två liter cola så får vi se om inte helvetet brakar loss imorgon!

/M

Party like a Rockstar...

En av livets bättre sidor är att vi, för varje dag som går, förändras och utvecklas. Detta fick jag med glädje och gäspningar uppleva under helgen. Sponsringen av SAS Masters har genomförts över fyra dagar. Eventet bjuder på en hel del festligheter. Inlägget består av godbitar, insikter samt det vanliga gnatet och tjatet som ni förhoppningsvis accepterat som en naturlig del av mitt liv. Det kommer förstås att bli fler inlägg om Marcus men han kräver goda väderförhållanden. Stormvindar, provocerande idéer och massa kaffe.

Masters hade två väldigt intressanta seminariegäster. Kansler Persson och Alexander Bard. Herr Persson var statsminister men han uppträdde som en kansler. Nästan som en kejsare. Härskarteknik är ett fascinerande fenomen. Jag har inga problem med att Persson utövar lite klassisk härskarteknik. Han är tillräckligt karismatisk och påläst för att komma undan med det. Jag kom på mig själv att fantisera, om hur mitt liv med Persson som farfar skulle vara, när han stod där på scenen. När jag förstod vad fan jag tänkte på så ville jag förstås gå och hoppa från närmsta bro. But that's how good he is. När han tar av sig de där små söta glasögonen, glimrar med ögonen och skrattar lite åt sig själv, så kan jag inte låta bli att smälta. Om Reinfeldt haft den kraften hade kanske alliansen haft en chans i nästa val. Nu blir Sahlin istället statminister och min kusin blir därmed tvungen att emigrera. Görans speech hade två höjdpunkter.

(Precis i början) Persson - Jag kallar mig numera för Bonde.

Den andra var en gest. Enligt ciceromodellen så ska man alltid summera de saker man har talat om. Det blir extra roligt när Persson gör det med fingrarna och omedvetet står och pekar finger åt hela publiken i fem sekunder. Ett riktigt Kodak moment!

Bard glänste väl inte direkt. Fast han sa ett par fina saker.

Bard - Hur många här inne kan tänka sig att dö för Sverige? (ingen räcker upp handen)

Det är ju helt rätt. Nationalismen ligger och vrider sig i graven. Nu kanske vi får lite mindre hatbrott, främlingsfientlighet och världskrig.

Den andra saken gällde pengar. Enligt Bard så är dagens ungdomar inte särskilt intresserade av para. Ingen läser taxeringskalendern längre. Vad som ersatt pengar är enligt honom Förtroende och Uppmärksamhet. De är beroende av varandra och ska således multipliceras för att mätas. Han har en poäng. Möjligtvis är detta skälet till att Kingsislet över huvudtaget existerar.

På fredagen var vi ett stort "affärsgäng" som upptäckte Champagneterrassen på Anglais. Det var riktigt trevligt och kvällen fick en fin avslutning.

På lördagen blev det bröllop i Öregrund. Det går inte att beskriva hur vacker hon var. Tårarna stockades i halsen tre gånger under vigseln. Brudgummen grät mest av alla! Helt fantastiskt. Det är nog inte så konstigt att jag och många av mina vänner är skeptiska mot giftermål. Vi är en generation hårt drabbade av skilsmässor. Det blir väl så när det sprang runt en massa hippies på 70-talet och låg med allt och alla. Det här med att leva tillsammans i evighet, eller tills en av oss checkar ut, smakar inte så gott i munnen. Istället lever vi våra grandiosa singelliv i innerstan med stekarnävarna höjda i luften. När vi kommer hem från klubben så snyftar vi lite åt vår ensamhet och somnar med en cheeseburgare i handen. Samhället uppmuntrar inte till ensamhet och jag börjar bli övertygad om att människan inte är rustad för det heller. Helgens bröllop kan vara en vändpunkt i min ståndpunkt. Det verkar ju ganska trevligt att göra något vackert av sin kärlek till en annan människa. Fast de får faktiskt ändra det där med evighet. Det är en bra ambition men det borde stå något i stil med "Tills ni inte längre förgyller varandras vardag" eller "När era barn inte mår bra av att leva med er så är det lugnt att skiljas åt".

Prästen var för övrigt väldigt cool. Han kallade bestmannen vid sitt smeknamn, "Bullen", och använde ordet fjortis upprepade gånger under ceremonin. Dessutom pratade han inte så mycket om gud. Desto mer om kärlek.

Söndagen bjöd på en liten roadtrip.

Peter Hanson vann SAS Masters. Han ser ut som Fredrik Reinfeldts lillebror. Fredrik kan bara sucka tungt i soffan om han också noterat detta. Per Schlingman skickar ett sms också. "Suck".

Helgen kan sumeras med för lite sömn, för mycket sprit och en hel del skratt. Party like a rockstar!

/M

I min enfald omfamnade jag din smärta

Förtsättning...

Det luktade våld i den trånga garderoben och vakterna med rakade skallar och sina oproportionerliga överkroppar gav ett skrämmande intryck. Kvarnens garderob vid stängning var en utmärkt plats att befinna sig på om man ville få en smäll på käften. Marcus tog emot sin svarta läderjacka med ett tacksamt ansiktsuttryck och klev ut på Tjärhovsgatan. Hans blick gled över Björns trädgård och han smålog åt de stökiga ungdomarna som rumlade runt i gräset. Polisbilarnas sirener på Götgatan dränkte parken i ett neonblått ljus. Det såg ut som en scen ur framtiden eller en dålig science fiction film. Han tände en Marlboro light och började promenera mot Östgötagatan. Våren hade äntligen hittat till Stockholm och luften kändes sval mot ansiktet. Skorna skrapade mot trottoaren av gruset som låg kvar efter is som hade smält. Gruset doftade som vår och påminde honom om nytt liv. Det var en härlig doft.

Minnen från barndomsåren på skolgården uppenbarade sig framför honom. Smygandes längs nyponbuskarna i jakt på borttappade glaskulor eller bortglömd på biblioteket, försjunken i en bok om det magiska landet Oz. Den tiden i Marcus liv mindes han som bekymmersfri och lycklig. Om han kunnat så hade han stannat tiden och levt resten av sitt liv i den världen.

Han svängde vänster in på Östgötagatan och såg två män i tjugoårs åldern som stod lutade mot en fasad. Gatan hade dålig belysning så han kunde inte urskilja några kläder eller ansiktsdrag men männen stelnade till när de fick syn på honom. Hjärtat började bulta i bröstet och en kallsvett bröt ut längs ryggen. När han passerade männen så knäppte han iväg cigaretten över gatan och nickade snabbt åt dom. De nickade tillbaka.

Det första slaget träffade honom i bakhuvudet. Inte tillräckligt hårt för att han skulle tappa balansen. Adrenalinet började forsa i kroppen när en av männen tryckte upp honom mot gallret i en port.

- Du är helt sjuk i huvudet.
Marcus log.

Slagen haglade mot ansiktet. Ljudet av krossad selleri hördes i munnen och han insåg att en tand måste ha lossnat. Smärtan var obeskrivlig men han vägrade att göra motstånd. Han kände hur medvetandet sakta sjönk undan och slagen upphörde.

- Det räcker nu. Ge mig järnröret. Nu knäcker vi hans nyckelben.

Perfekt. Sen svimmade Marcus.

Uppvaknandet på Södersjukhuset var som hämtat ur en tårdrypande Hollywoodfilm. Familjen var samlad runt sjukhussängen och hans mor hade tårar i ögonen. Dom omfamnade honom och han njöt av uppmärksamheten och sympatin som flödade i rummet. Morfinet dödade smärtan i ansiktet och axeln där nyckelbenet var brutet. Under den vecka som han låg kvar på sjukhuset så besöktes han av vänner och arbetskollegor. Det skickades så mycket blommor att det kändes som om han befann sig i en trädgård. Han älskade uppmärksamheten och smärtan som lyste i deras ögon när de såg på honom. Det var den bästa veckan i Marcus liv.

- På lördag, halv två på natten, tänker jag komma gåendes på Östgötagatan ensam. Jag kommer ha en svart skinnjacka på mig. När jag går förbi er kommer jag att knäppa iväg en cigarett och nicka mot er. Sen vill jag att ni spöar skiten ur mig. Ni ska slå mig i ansiktet och bryta mitt nyckelben.
- Är du störd på något sätt?
- Ni får ta min mobil och ta ut 3000 kr med mitt bankomatkort. Koden finns på en liten lapp i plånboken.
- Skojar du eller?
- Jag menar allvar. Se till att stå där. Det blir lätta pengar.

Förslaget tre dagar tidigare på Carmen måste ha verkat sinnessjukt för de två männen. Men de hade sett tillräckligt kriminella och fattiga ut för att vilja tjäna enkla pengar. Han hade bjudit dom på öl och frågat om de var intresserade. Det var dom förstås.

/M

Vilse i stormen fann du mitt hjärta

Det hade aldrig varit svårt för Marcus att känna igen en trasig kvinna. Om det fanns något som kunde kallas för själen så var en kvinnas ögon dess ansikte. En tiondels sekund var allt som krävdes. Ett skratt. Ett leende. Sen kom alltid den flackande blicken och en glimt av missmod. Det fanns där, skrivet i hennes ögon, om man bara visste vad man skulle leta efter. Han kunde givetvis inte säga med säkerhet vad som sargat hennes innersta väsen. Ett svek, en kärlek förlorad eller något ännu värre. Han var inte säker på att han ville veta.

Denna förmåga, en gåva av empati, hade skapat en omättlig törst. Han attraherades av trasiga kvinnor. Förbannelsen som följde var att han inte kunde förstå eller relatera till en lycklig person. En misstänksamhet infann sig alltid gentemot de lyckliga. Ibland såg han ner på dessa småsinta människor som i hans tycke levde sina liv i periferin av stormen som utgjorde våra liv. Smärta hade kausalitet, en orsak och verkan. Den kunde han förmå att älska och förstå. Lyckan gick inte att förklara. Den var relativ och låg bortom hans förståelse och räckhåll. Att tiden läker alla sår var i Marcus mening en av livets stora lögner. Tiden kunde bleka sår och hjärtat dölja och gömma undan smärtan. Människor hade en fascinerande förmåga att förändra sina minnen och lura sig själva. Men själen bar med sig allt det goda och onda. Den var ren och dess musik obeveklig. Om den varit ett piano så hade Marcus varit en konsertpianist.

Kall öl i ett glas svettas alltid. En liten pöl hade bildats på det runda ekbordet i Kvarnens högljudda lokaler. Marcus drog sitt finger genom vätskan och formade ett utropstecken. Fylleskrålet dånade i lokalen men kändes avlägset i hans huvud. Ikväll var hans tankar en trevlig plats att gå vilse . Calle satt och skrattade med två brunetter. Han höll om den ena och de var fulla och glada. Den andra tjejen kastade gång på gång inbjudande blickar mot honom men han vägrade att möta hennes ögon. Det var inte särskilt svårt att undvika men väldigt oförskämt. Han hade faktiskt andra planer ikväll och det var väl otur för henne. Men det var så livet fungerade. Bad timing helt enkelt. Han reste sig hastigt och kände genast igen den berusande känslan när akoholhaltigt blod stiger upp i huvudet. Calle släppte greppet om brunetten och vände sig mot honom.

- Vart fan ska du då?
- Jag tänkte dra hem...
- Okej, men du inser vad du missar va?
- Mmm visst. Men jag är för packad för att ligga...
- Vaffan Mackan! Du måste lära dig hur mycket du tål. Vi kör bakisfika imorgon. Stick hem med dig nu. Jag vill inte att du spyr på mina donnor.
- Visst. Ses imorrn...

Han hörde tjejernas råa skratt när han trängde sig fram mot garderoben. Calle var en bra vän men han hade aldrig förstått att Marcus visste exakt hur mycket han tålde. Det var inte därför han blev packad. Han blev packad för att han hade lust. Dessutom var han inte särskilt full den här kvällen.

Förtsättning följer...

/M

Familjefoto

Vi använder google analytics här på kings isle. Det betyder att vi vet det mesta om er, våra vackra läsare. Geografisk plats, nätverksoperatör, antal besök, antal sidvisningar, genomsnittlig besökstid, var ni kommer ifrån etc. Vi vet en hel del med andra ord. Det vi inte vet är hur dina underkläder ser ut, om du är singel eller vad dina mål i livet är.

Eftersom vi vet så mycket om er så är det inte mer än rätt att jag visar/spelar ett familjefoto och en låt som Grayson Capps skrev till oss. Du sitter förmodligen på jobbet nu. Så ta på dig hörlurarna, sätt på litet extra hög volym, och ta dig en tittlyssning.

Från höger: C, M a.k.a Bobby Long och Scarlett! Det stämmer. Jag och Scarlett hade en liten grej för ett par år sedan. Vi står utanför Dovas på St:Eriksgatan. A tog bilden. Skön tjej som hängde med till Dovas! Hon bjöd såklart. Vi drack öl och blå fisk. Scarlett drog i sig två flaskor Aurora.

Grayson använder massa fåniga fejknamn. Alabama är egentligen Kungsholmen. Colonial Inn är egentligen Dovas. Fotball är badminton. Aja, ni fattar.

http://www.youtube.com/watch?v=EduKmt1-410

Förresten. Det blev seger i Gubbens Cup! Jag spelar alltid när jag vinner, som det brukar heta...

/M

What's up? Me at this hour..

Då var den här igen, sista semesterdagen. Imorgon börjar jobbet och det skall fan mig bli lite skönt. Efter 4 veckor har jag insett att jag typ inte är byggd för långsemester (iaf inte utan att lämna landet en eller flera av dessa veckor). Förmågan att bara vara har man tydligen lämnat efter sig med studentlivet där tid var ens starkaste valuta.

Vad jag gör gör just nu: ritar en val som flyger genom rymden naturligtvis. Den blir ok, det är rätt svårt att veta hur en rymdval ser ut. Här är dock ett tips; när tom ens mamma säger, efter att kastat en blick på första skissen, "borde den inte vara lite mer rymdig" är detta ett bra tecken på att man inte är helt hemma.

Vad jag lyssnar på just nu: kvällens favoritlåt, Chris Brown – Forever. Snappade upp den tillsammans med en köttfärssåspizza på nya pizzerian idag, det är klart stundens "låt som gör mig glad". Jag blir faktiskt på riktigt lite gladare inombords när jag hör den. Sedan är det en annan femma att jag är en så notorisk söndernötare av låtar så det nästan är kriminellt. Jag tar en låt i munnen, tuggar den som ett tuggummi tills all smak är helt borta och då tuggar jag desperat lite till innan jag spottar.

I helgen trappade jag och M upp vårt lilla föräldrakrig. Reglerna är ganska enkla och givetvis så var det han som började. Bjuder man min familj på middag när jag är bortrest och sms:ar med min mor så är det "game on". Nu har jag Ms pappa i mobilen och har praktiskt taget bjudit hem mig hos dem som motattack.

Nu skall jag hoppa i säng. Jag är inte trött av flera orsaker men högre makter eller ren fysik tvingar mig till det. Många tycker det är det bästa med sommaren men personligen karate-lackar jag på att soljävlen har inte vett att sova som resten av folket. Nej, den skall nödtvunget upp och försätta hela Stockholm i något slags onaturligt halvdunkel. Det är mysigt men bara om man sitter med någon man verkligen gillar och äter pepparkakor och dricker varm choklad utanför slottet. Och håller handen. Det är undantagsregeln och det var senast i gymnasiet jag tillämpade den.

Fö, borde man inte göra kattmackor? De skulle alltid landa på fötterna med pålägget uppåt om man tappade dem. Notering: patentera detta när jag vaknar.

/C

Trubbel på Dovas och ett avlidet golfarbarn

Två saker upptar min tankeverksamhet i denna stund.

Den första är Gubbens Cup. Släktens årliga golfturnerning som går av stapeln i helgen. Förvisso en skugga av sitt forna jag men ändå en tillställning värd att ägna ett par rader. Psykisk terror, sprit, kräftor och besserwisserbråk är regel mer än undantag denna helg på året.

Den andra är av större vikt. Min fristad, Dovas, är hotad!

Den mest meningslösa sporten som finns idag heter Golf. Det påstår i alla fall FredrikLindström. Jag är villig att instämma. Golfen förknippas ofta med raseriutbrott och avbrutna klubbor. Sporten har en förmåga att locka fram de värsta sidorna som människor besitter. De blir små egoistiska barn som fräser och skriker när bollen inte går som de vill. Men inte jag. Det lilla golfarbarnet inom mig dog för 15 år sedan. Han ligger begravd på en bana i södra Sverige vid ett par tre hål som kallas "M:s corner". Det är ett vackert hål där greenen är omringad av vatten.

M halvsprang mot greenen, så fort som hans klena små barnaben förmådde bära honom, med baggen skumpandes på ryggen. Han hade inte sett bollen landa men fabror L och kusin E, som gick i sällskapet framför, hade gjort vågen så bollen måste åtminstone ha träffat flaggan! När han närmade sig greenen så stegade plötsligt kusin E fram till den sprudlande lilla spjuvern med ett leende på läpparna.

E - Jag vet var bollen är M!
M - Var!? VAR!?
E - Den ligger här borta...i vattnet!
E och L - Hahaha...

Tårarna började rinna okontrollerat längs pojkens mulliga solbrända kinder. Skakningarna som alltid började i knäna gjorde sig påminda och skammen av att gråta infann sig. Den dagen svor M att aldrig mer ge känslorna överhanden när han spelade golf. Den dagen dog det lilla golfarbarnet inom honom.

Golf är en grym sport. Som tur är omgärdas den av älskade släktingar och vänner, sprit, vacker natur och kräftskivor! Idag får systembolaget påhälsning och en flaska gammeldansk kan avräknas vid nästa inventering. Golfpluntan behöver påfyllning en helg som denna.

Dovas. Just fan. Här om dagen när jag klev in på Dovas så hade något förändrats. Servitrisen gjorde små glädjeskutt när hon närmade sig mig med en kall Norrland och ett glas i andra handen. Hennes ögon glittrade och leendet blottade två centimeter tandkött. Normalt sett får man vifta ett par gånger och signalera "jag vill dricka öl" innan service anländer. Det här var något helt nytt. Och garanterat inget bra.

Så antingen har jag uppnått en av två deprimerande prestationer. Jag kan ha fått stammisstatusen "alkis som alltid betalar" eller så har servitrisen blivit förälskad i mig. Ingen av dessa prestationer är önskvärd. Jag tog ett snack med G tidigare idag och han uppmanade till mod. Möjligtvis är det precis vad den här situationen kräver. Vad den här helgen kräver.

Trevlig helg!

/M

Old man in Ohio

Vi har ju avhandlat en del musik i tidigare inlägg här på Kings Isle. Mange Schmidt i alla ära, men nu är det dags för två dängor som får själen att darra och hjärtat att sjunga.

Sök på "Neil Young old man" på youtube. Om du hittar en video med en ung Neil Young där det står "Neil Young another gem from harvest" i den högra boxen så har du kommit rätt.

Njut.

Sök sen på "Ohio jurado". Andra träffen är en tjej med solglasögon. Där ligger låten i studioversion. Videon är ett haffsigt amatörverk, det är låten du ska lyssna på.

Njut igen.

Jag vill dö och födas på nytt som en gott och blandat påse av världens bästa singer/songwriters.

Någon som sett C förresten?

/M

Big Shots: Sex and the city i manlig tappning

Jag skulle egentligen städat, tvättat och diskat igår kväll. Men det blev inte så. Istället såg jag de sju första avsnitten av Big Shots. En serie av NBC om fyra manliga vänner med toppjobb och invecklade privatliv. Den mesta delen av deras tid spenderas på en exklusiv countryclub där dom golfar, kör spa, spelar biljard, festar men framförallt diskuterar varandras problem och hur de ska gå till väga för att lösa eller förstå dom.

Jag var nog inte den enda killen som gjorde stora jämfotahopp av glädje inombors när Sex and the city lades ner. Om jag inte missminner mig så drog jag ut med C och firade. Inte för att jag är skadeglad. SATC har säkert betytt oerhört mycket för utvecklingen av det perfekta samhället. Den båten sitter jag gärna i. Jag kan ro den båten om du vill. Däremot skapade SATC ett stort utanförskap för många killar och i mitt fall en viss obalans i tidigare förhållanden. En SATC diskussion var för mig ett främmande språk och när de titt som tätt dök upp så var det bara att stirra ner i ölglaset, leta efter ett roligt mönster, och låta diskussionen fortgå tills det gick att bryta in på ett nytt spår. Allsvenskan förslagsvis. Det är alltid lika roligt att försöka förklara offsideregeln...

Hur som helst. Big Shots har allt en man kan önska sig. Sex i överflöd, flis, otrohet, transvestiter, den onda engelsmannen, golf, fest, flashiga jobb, snygga bilar och bra dialog. Det finns en urtyp för varje man att längta efter eller idenntifiera sig med.

Duncan - Mr Casanova. VD för ett stekhett kosmetikaföretag. New Yorks hetaste ungkarl. Snygg i alla lägen. Men även ett offer för sin egen legend. Den grabbigaste som får alla att skratta.

James - Mr Sensitive. Tvingad till skillsmässa av sin otrogna fru. Tar över VD rollen för ett fallande industriimperium. Saknar sina barn och känner sig vilsen som singel. Han som lyssnar till sitt hjärta.

Brody - Mr Solution/Toffel. Grundare till ett krishanteringsföretag. Följer sin frus minsta vink. Löser grabbarnas problem. Den som alla kan lita på och rådfrågar.

Karl - The Nerd. VD för ett läkemedelsföretag. Lever det perfekta (tråkiga) livet tills han inleder ett förhållande med en sexgalen labil kvinna som nästlar sig in i hans liv och blir hans frus bästa vän. Nörden som lyckades, eller?

Så ta en titt kära läsare. Vem vill du vara? Jag är god vän med producenten så han skickade en DVD-box med första säsongen till mig. Du kan vara en slav för TV-tablån eller ladda ner olagligt. Det känns som pest eller kolera för mig.

/M

Och där försvann den Zennkänslan

Den 3 augusti. Min första arbetsdag efter en tre veckor lång semester. Denna tid har präglats av en underbar sinnesro med lite Zennkänsla i. Det tog en halv dag på jobbet för att den skulle försvinna. En halv dag!

Två saker har redan gjort mig ursinnig. Det vankas fradga i mungiporna. Så fly förbannad är jag! Det första raseriutbrottet inträffade under ett telefonsamtal till optikern på Hornsgatan.

M - Tjena, M här. Jag vill veta om ni har linser inne så att jag kan komma och köpa?
Optikern - Hej M, vad har du för personnummer?
M - xxxxxx-xxxx
Optikern - Ja det har vi. Men ajdå, jag ser här att du måste göra en Linsundersökning.
M - Men jag gjorde en sån på ett annat ställe i NK-huset när jag köpte mina glasögon för ett halvt år sen.
Optikern - Ja det är möjligt, men det var för glasögon. Det här är för linser.
M - Vad är skillnaden?
Optikern - Vi måste gör det enligt lag. Det kostar 495 kr.
M - Vad hindrar mig från att köpa linser på internet istället? Jag börjar bli irriterad över era "övriga avgifter" som ni så bekvämt plockar ur min plånbok varje år och sen bara lutar er mot nån dassig lagstiftning.
Optikern - Du har inga inloggningsuppgifter...
M - Vad menar du?
Optikern - För Synsams hemsida. Då kan du inte beställa av oss.
M - Men tror du på fullaste allvar att ni är dom enda som säljer linser i Sverige?!
Optikern - Nej, det är ju sant. Men den här undersökningen är för din egen hälsas skull.
M - Jag är fullt förmögen att förvalta min hälsa efter egna beslut. Kan du mejla mitt recept så jag vet vad jag ska beställa på internet.
Optikern - Nej, du måste komma in och legitemera dig och hämta det här på plats...
M - ...

Vi bryter här. Det blev för obehagligt därutefter för att redogöra hur samtalet slutade. Men nu var jag pissed off. Om en viss butik på Hornsgatan skulle brinna ner under denna vecka så behöver inte polisen besvära sig med att inleda en förundersökning. De kan åka hem till mig och sätta på handklovarna direkt. Bensindunken står i köket. Jag kommer ha ett lyckligt Zennaktigt ansiksuttryck under hela rättegången.

Dags för lunch. Lite god viltrisstroganoff från Hemköp borde få mig på bättre humör. Kunde jag haft mer fel?

Dom borde kalla det för Kököp istället för Hemköp. Det finns inget som påminner mig om mitt hem i den där satans patetiska ursäkten till mataffär. Däremot finns det 20 kassor varav enbart åtta är bemannade under lunchrusningen! Köerna sträcker sig in dom där gångarna där ingen vettig människa ens handlar. Där står det hundmat och blöjor och annat onödigt.

Det är dags för en förklaring. Jag är en sån person som väldigt lätt drabbas av livsångest. Om jag ska köpa något på teknikmagasinget får jag oftast gå dit tre gånger. Är det lång kö så vänder jag i ingången. Om jag mot all förmodan ställer mig i en kö, växlar mitt ansiktsuttryck mellan plågad ångest och en ursinnesblick av sällan skådad like. Se framför dig Emils pappa efter ett hyss. Så ser jag ut i en kö. Tanken slår mig att det en konversation med butikschefen förmodligen skulle bli rätt lik mitt samtal med optikern.

Fabricerat

M - Hur kommer det sig att du bara har åtta kassor bemannade under lunchrusningen när du har 20 st till ditt förfogande? Ser du inte att det blir långa köer och att det i det långa loppet kan påverka den svenska folkhälsan.
BC (Butikschefen) - Det är inte jag som bestämt det. Det är fackets regler att mina arbetstagare ska ha varierande arbetsuppgifter under dagen. It's the law.
M - Okej. Kan jag köpa min lunch på internet?
BC - Du måste ha login, legitimera dig, och sen är det två dagars leveranstid.
M - ...BOOM BOOM BOOM

Men man måste ju äta. Så jag står där med min stroganoff och försöker drömma mig bort till en bättre värld, där jag och butikschefen sitter i ett trångt rum, och jag går lös på honom med hela min Mixed Martial Arts arsenal. Jag är nu helt övertygad om att matbutiker är den troligaste offentliga miljön att ta över rollen som massakerplats istället för skolor i framtiden.

Jag betalar, ger kassörskan ett ont öga när hon försöker pracka på mig ett kvitto, och halvspringer uppför rulltrapan. Ursinneskastrullen är väldigt nära att koka över just då.

En halv dag på jobbet. Det kommer bli en lång, mörk höst.

/M

06:32 AM

Jag har drabbats av en ny åkomma. Det är inte särskilt överaskande. Min kropp började drabbas av all möjlig skit för cirka ett och halvt år sedan. Man får helt enkelt inse att man blommar i sisådär 25 år. Sen ruttnar man ungefär lika länge. Sen slås portarna till långvården upp! Den här åkomman gör att jag vaknar runt sex på morgonen om jag druckit alkohol dagen innan. Alltså får jag mellan 2-4 timmars sömn om jag syndat. Och jag gillar att synda. Jag har alltid sovit som en liten griskulting "dagen efter" men det verkar som att dessa dagar är räknade och förbi. Framtiden ser mörk ut. Eller rättare sagt trött ut. Så nu sitter jag här och smattrar på tangentbordet och bländas av solens strålar som skjuter ut över hustaken på Kingside.

Vita husets officiella uttalande är att jag slutade röka för fem år sedan. Men idag har jag förtjänat en morgoncigg.

Igår natt hände det flera saker som kommer att bli signifikanta för mitt liv. Vi kan kalla dessa saker för vägskäl och jag har nästan whiplash känningar så här på morgonen. Så många vägskäl...

Kvällen började bra hemma hos C med goda drinkar och fet musik. Lite sköna sms. A droppade förbi och sänkte två groggar. Regnet öste ner på innergården så vi ringde en taxi för att bege oss till AG, slakthuset med den högsta koncetrationen av flummare och konstnördar på Kingside. Vi började tjafsa i taxin eftersom A tyckte att det var kapitalistiskt att åka bil 800 meter. "Tänk på dom som inte har råd att köpa mat." "Men då pröjsar jag bullen så kan du gå och köpa en hamburgare åt nån hemlös välutbildad psykolog." Vi steppar ur taxin och stämningen är på topp. Lite lagom kaxiga och förbannade på varandra. Den här kvällen hade redan nu en potential att kollapsa på sig själv. AG var sommarstängt så vi klev in på Dovas. Om man kisar, andas genom munnen och inte går på toaletten så är det typ som AGs ändå. Fejjas och Omar blev glada när dom såg oss. Fast det blir dom alltid. Dom där killarna är bra business som man brukar säga i sunkhaksbranschen. Dom sitter här om 30 år och hostar phlegm på bardisken. The Holy Divas befann sig i närheten på okänd plats men vi kom aldrig närmare varandra den här kvällen. Och det kanske var lika bra.

C var helt jävla stekhet och drog in bärs och shots i ett sånt rasande tempo att det kändes som att det här var vår sista kväll på jorden. Imorgon blir det kärnvapenkrig och vem vet när vi får shotta blå fisk och dricka billig öl igen? Så kändes det. Nu kom det första vägskälet. Jag drar iväg två snabba sms till farsan. En god insikt som borde kommit för flera år sedan. Sen flippar kvällen. Såklart. Armbrytning, krossade shotglas, utspilld öl och tre timmar senare så blir det ljust i lokalen. Dags att dra. Det är ungefär 300 meter till fyllematen och vi tappar givetvis bort varandra på vägen. Nu kom vägskäl nummer två. Jag går förbi tre personer och ser en sjuk scen utspelas. Det står en tjej med ett läderskärp och vevar på en kille som försöker värja sig. Plötsligt går hans polare fram och säger "Lägg av med det där annars får du en smäll" till tjejen. Precis när han vänder sig om hör man ljudet av ett läderskärp som svischar ner över hans rygg. Hon kunde inte motstå frestelsen. Killen roterar, böjer knäna lite, och drar en armbåge ur 45 graders vinkel rätt på hakan. Han nitar tjejen! Inget hårt slag, en markering. Det blir helt tyst och sen ser jag hennes blick gå från förvåning till ursinne. Nu ska det ringas killkompisar och den där killen gör nog bäst i att börja pricka av sin "saker jag måste göra innan jag dör lista" för han har minuter kvar att leva. Jag drar vidare och möter upp grabbarna på fyllematen och funderar på den där killen. Han lär ha ångest imorgon. Tur för honom att Lisbeth Salander är fiktion.

Jag vet vad du tänker nu. Du vill veta mer om dom där vägskälen. Men det får du inte! Det är inte offentliga handlingar och det sitter en stor stämpel på mappen där det står endast för invärtes bruk.

Om några timmar ska vi bakisfika. Då skrattar jag högst. Och ni vet väl vad man säger om killen som skrattar högst? Han har roligast.

/M

They call me the onion

Bra intiativ M. Jag skulle också bloggat idag men jag bestämde mig för att löka istället. Såg en skön hundfilm på 5:an och det visade sig att M delat denna upplevelse på sitt håll. Nu sitter vi och groggar Captain Morgan medan regnet smattrar mot balkongen utanför fönstret. Att bara dricka sprit och lyssna på musik är klart underskattat, bra sommarpoäng också, trotts de grå molnen.

Eftersom M är ett tekniskt misslyckande skall jag nu reta honom och bifoga en bild jag tog för några veckor sedan påväg för att spela biljard:


Rakt på St. Eriksgatan hittar man en liten Black Mage från Final Fantasy. "Hatten av".

Eftersom Schmidt var på tapeten får väl jag fylla i med min favorit just nu; Vi har inget att förlora. Texten är sådär men lyssna på det beatet och bara njut en stund.

Ha en blött kväll i alla bemärkelser.

/C

Nu rider vi bloggen!

Alltför lång tid har gått sen C eller jag skrev något inlägg. Det finns en enkel förklaring. Bloggen har ridit oss. Den tog oss på varsitt knä och spankade tills tårarna rann. Pingisracket med knottrigt gummi. Sen dess har vi hållit oss borta. Men nu är vi tillbaka! Det är dags att rida bloggen...

Förresten. Äntligen dåligt väder. Helt underbart. Har knappt kunnat tänka den senaste veckan på grund av den tropiska hettan som Stockholm drabbats av. Tog några Coronas i rolis igår och mös inombords när jag såg alla henna-tattade testosteronhunkar i fula surfshorts som inte fick nån sol. Då är livet bra!

Detta inlägg går i dagens tecken.

Dagens absoluta sanning: Det finns nog inte så många torra HBT:are i Stockholm idag. Kan inte låta bli att skrocka lite nöjt för mig själv åt A som är voluntär i festivalen. Jag själv är en torr, straight, bakfull liten räv.

Dagens orosmoln: Jag har börjat sumpa mina Raybans i golvet på fyllan. Dom är lite overseizade så det är inte konstigt att jag går in i saker lite då och då. Men jag brukar aldrig tappa dom. Igår hände det tre gånger! Antingen så blir jag fullare än tidigare när jag går ut eller så behöver skruvarna justeras. Det lutar åt det första och the holy divas kan i viss mån hållas ansvariga. Det är inte ok att tappa sina glasögon på Lemons golv halv tre på natten. Jag har minus 5.5 i synfel, lägg på 3 punkter på fyllan. Det känns lite som rysk roulette när jag kastar mig halvblind mot ett nersölat, astrångt, bargolv med utspretade fingrar och fumlar efter mina dyra bågar. Jag ska skärpa mig eller avgå.

Dagens artist: Mange Schmidt såklart. Kanske Sveriges mest underskattade svenska MC. Han är så jävla bra. Jag vet vad du tänker nu. "Vad snackar du om!?" "Är du helt efterbliven?" "Hörde jag rätt nu?" "Jag tar hellre ett nackskott än att tvingas lyssna på Glassigt en gång till." Men han är stor av en enda anledning. Han gör svensk hip-hop på ett coolt, avslappnat och eget sätt. Han är Sveriges Puff Daddy. Han är killen du undrar varför du lyssnar på. Men du lyssnar ju! Så håll käften. Sätt på "Känslan kommer tillbaks", "Jag talar ut", "Jag måste gömma mig", "Håll käften del2" eller "Det löser sig". Sen kan komma tillbaka, ge mig en klapp på axeln, och säga; Fan M, du hade rätt! Igen!

Dagens vaffan gjorde jag igår: Jag badade i Sverige för första gången på tre år igår. Stadshuset halv fyra på natten. Det var fint. Inte så kallt. Bra sällskap. Kalsongerna offrades till Poseidon. Jag har en del oförklarliga principer. Jag badar sällan fast jag tycker om det. Jag går aldrig på filmfestivalen fast jag älskar film. Jag har aldrig varit på Pride och jag vill verkligen stötta alla homos. Jag tänker aldrig spela paintball även om jag förmodligen skulle ha riktigt kul. Det är lite komplicerat.

Dagens konspirationsteori: Jag är utsatt för en busringningskonspiration. För tre dagar sedan ringde Colorama / Färgcity i Götene från nummer 051150770 och frågade efter Åke. För tre timmar sedan ringde Tyra Ingrid Adele Gustafsson på Virvelvindsgatan 18 d i Göteborg och frågade vem fan jag var. För två veckor sedan fick jag tre tomma sms från El AB G:ssons i Södertälje halv nio på morgonen. Då befann jag mig på Gotland. Så om du gillar Stieg Larsson kanske du kan pussla ihop det här och ge mig ett samband.


Vi tar ett steg i taget härifrån.

Framöver kommer jag att berätta den sanna historien om Orhan Pamuk, ge gubben som skrev ordbehandlaren till din mobiltelefon en fet jävla avhyvling, redovisa en mailkorr mellan mig och googles tekniska avdelning för Analytics och sist men inte minst publicera uppföljaren till min första hyllade kortnovell "En vintersläde på isen".

Sov, ät och kröka tills dess.

Preciiiiiiis

/M

Könshårshaveri på Stockholms reningsverk

Vecka 29 är den veckan då Gotland, en av Sveriges vackraste platser, invaderas av stekare, katter och fjortisar. En ren jävla gruppvåldtäkt bestående av fylla och sex sargar denna K-märkta paradisö. How do I know? Jag tillhör en av ovan nämda kategorier.

Efter en längre tids hippieattityd och insikten att man faktiskt får ligga även om det inte går att spegla sig i pungen så tyckte jag ändå att det var dags för lite hederlig "wax-on-wax-off". Tanken slog mig då att just den här veckan på året måste vara den då flest stockholmare ägnar sig åt denna omtänksamma hygiengärning. Detta i sig borde ge stackarna på Stockholms reningsverk en rejäl utmaning. Jag ser framför alla möjliga hårbollar som orsakar diverse problem i rör och verk. En enkel uträkning speglar min reflektion. Se nedan.

20 000 stockholmare. 10 000 stekare. 5000 katter. 5000 fjortisar. Stekarna rakar garanterat mest. Katterna kommer på en hedrande andraplats och fjortisarna kommer givetvis sist av självklara skäl.

(S*200g) + (K*100g) + (F*10g) = 2 550 000 gram eller 2 550 kg könshår!

My hat goes off to the boys at Stockholms reningsverk.

Nu drar jag till ön! Ser redan fram emot A:s varma mackor.

/M

In your face evolution

Är det inte jävligt smutt att killar kissar från snoppen? Den sitter där för att fortplantningen skall fungera praktiskt men att vi dessutom kan kissa från den känns som en ren jävla bonus. Inte hade evolutionen någon baktanke med detta? Skulle grottmännen missa byten om de satt ner och pissade, varför skulle de ens sitta? Nu kan vi kissa vårt namn i snön, snabbt slå en drill bakom ett träd och dessutom fungerar våra byxor perfekt med konceptet. Jag nämnde det för M idag varpå han sa "helt ärligt, om jag fick välja skulle jag vilja kissa från lillfingret". True.

Blev tipsad igår om U2 – War.
Shit vad bra de var på den tiden.

/C