Det gröna äpplet rullar försiktigt över den sträva ekskivan.
Den borde oljas men jag har det inte i mig. Mitt sinne är en skatt.
Tanken av att köpa pensel och olja gör mig matt. Äpplet går i golvet.
När man håller den gröna skatten i handen ser den ut som en klo. Handen alltså.
Hon roteras vid stjälken i klon av tummen och pekfingret. En krosskada av kött och saft.
En mörk fläck i mitt kök inatt.
ciggpaus...
Hon förs stretande mot munnen med vargatänder i. Klon är stark och hon ska ingen vart.
Ett bett med lätt tryck bryter igenom skalet av konserveringsmedel och insektsgift.
Den sårade saften forsar in i munnen. Snart förstör jag ditt blod med min magsyra.
Ditt namn ska skrivas i en snödriva.
Tuggan vilar stillsamt mot min tunga. Du är hemma nu min lilla skamfläck.
Vart du kom ifrån finns nu bara ett gapande hål. Din uppsyn hade fått kroppen att ruttna.
I mitt kök ska du frysa, gasas eller brinna i en ugn! Varför ler du?
Tusen maskar krälar i min mun.
/M
tisdag, januari 13, 2009
måndag, november 24, 2008
Advent light poles time
I torsdags drog filmfestivalen igång och även fast de flesta i kompiskretsen var svårövertalade så kommer jag och S att hålla fanan högt. Sex filmer är inbokade och två är redan avklarade. Tyvärr är det alltid två saker som snabbt slår en varje år.
1. Filmfestivalen är rörig. Informationen i print och på nätet är alltid svåröverskådlig. Är det inte koder som skall översättas till datum på ena stället så saknas veckodag utskrivet på andra osv. Det är onödigt rörigt och känns helt enkelt inte användartestat. Biljettstrulet är också lika väntat som att SL varje vinter glömt bort konceptet snö. Krångel kommer drabba någon av dina biljettutskrifter.
2. Filmfestivalen innehåller dåliga filmer. Detta är ju inte heller någon hemlighet men uppenbarligen så produceras det inte tillräcklig med bra, smalare filmer i världen på ett helt år för att fylla ett event som detta. Det lite tragiska är ju att flera av de dåliga filmerna verkligen är riktigt objektivt usla. Den slutsatsen man kan dra av detta blir ju att antingen så är dem som bestämmer så insnöade att de lurat sig själva att tro att filmerna faktiskt är bra (på något konstnärligt plan eller whatever). Eller så tar de medvetet in filmer bara för mångfaldens skull, trots att de vet publiken kommer hata det de ser (samt slösa 70 deniros per skalle).
Men nu skall jag inte bara dissa något som jag egentligen gillar. Allt ovan hör till på något sätt och att först försöka hitta guldkornen bland myllret av film är en del av hela grejen. Att sen få ge sig ut i vinterkylan för att hänga i biografer har en svårlagen mysighetsfaktor som jag varmt rekommenderar.
I helgen var jag ute och promenerade längs Riddarfjärden och fick då tillfälle att dokumentera djurlivet:
Det kommer ju knappast som någon nyhet för kungsholmsbor att stället även inackorderar en och annan gnagare, men dessa var faktiskt riktigt gulliga till skillnad från de monster man brukar se. Annars skulle jag precis till att klaga på den bitande kylan som förfrusit huvudstaden. Det finns ju ingen poäng med att det skall vara knarkkallt om det ändå inte finns någon snö som kan ligga kvar. Men så ordnade sig ju det också.
Veckans lunch: Maki Spicy Tuna – Ljunggren, Bruno Götgatsbacken, Söder. Godaste krubbet jag fått på länge. De har tagit den biten man gillar minst med svensk sushi och gjort den knasigt god!
Övrigt tänkvärt: Blev utsatt för den där gamla Lena Ph dängan nyligen: "Ont, det gör ont men det går, det gör ont en stund på natten men inget på dan". Reflektion: Det låter faktiskt inte som att det gör särskilt ont. Snarare hyfsat överkomligt..
Bonusfakta: Inläggets titel inspirerades av en kille på jobbets medvetna direköversättning av borttappade nycklar – away dropped keys. Och ja, jag vet att det inte är december ännu.
/C
1. Filmfestivalen är rörig. Informationen i print och på nätet är alltid svåröverskådlig. Är det inte koder som skall översättas till datum på ena stället så saknas veckodag utskrivet på andra osv. Det är onödigt rörigt och känns helt enkelt inte användartestat. Biljettstrulet är också lika väntat som att SL varje vinter glömt bort konceptet snö. Krångel kommer drabba någon av dina biljettutskrifter.
2. Filmfestivalen innehåller dåliga filmer. Detta är ju inte heller någon hemlighet men uppenbarligen så produceras det inte tillräcklig med bra, smalare filmer i världen på ett helt år för att fylla ett event som detta. Det lite tragiska är ju att flera av de dåliga filmerna verkligen är riktigt objektivt usla. Den slutsatsen man kan dra av detta blir ju att antingen så är dem som bestämmer så insnöade att de lurat sig själva att tro att filmerna faktiskt är bra (på något konstnärligt plan eller whatever). Eller så tar de medvetet in filmer bara för mångfaldens skull, trots att de vet publiken kommer hata det de ser (samt slösa 70 deniros per skalle).
Men nu skall jag inte bara dissa något som jag egentligen gillar. Allt ovan hör till på något sätt och att först försöka hitta guldkornen bland myllret av film är en del av hela grejen. Att sen få ge sig ut i vinterkylan för att hänga i biografer har en svårlagen mysighetsfaktor som jag varmt rekommenderar.
I helgen var jag ute och promenerade längs Riddarfjärden och fick då tillfälle att dokumentera djurlivet:
Det kommer ju knappast som någon nyhet för kungsholmsbor att stället även inackorderar en och annan gnagare, men dessa var faktiskt riktigt gulliga till skillnad från de monster man brukar se. Annars skulle jag precis till att klaga på den bitande kylan som förfrusit huvudstaden. Det finns ju ingen poäng med att det skall vara knarkkallt om det ändå inte finns någon snö som kan ligga kvar. Men så ordnade sig ju det också.
Veckans lunch: Maki Spicy Tuna – Ljunggren, Bruno Götgatsbacken, Söder. Godaste krubbet jag fått på länge. De har tagit den biten man gillar minst med svensk sushi och gjort den knasigt god!
Övrigt tänkvärt: Blev utsatt för den där gamla Lena Ph dängan nyligen: "Ont, det gör ont men det går, det gör ont en stund på natten men inget på dan". Reflektion: Det låter faktiskt inte som att det gör särskilt ont. Snarare hyfsat överkomligt..
Bonusfakta: Inläggets titel inspirerades av en kille på jobbets medvetna direköversättning av borttappade nycklar – away dropped keys. Och ja, jag vet att det inte är december ännu.
/C
lördag, november 08, 2008
Just water please
Igår var det fredagsöl på jobbet igen. Senaste "veckan" har bjudit på en del tunga, meningslösa fyllor och detta var en av dem. Meningslösa för att de inte innehållit något överdrivet roligt utan enbart krökande. Meningslösa för att man lika gärna hade kunnat kollat en film eller fikat istället. Ibland är det dock svårt att bedöma ett tillfälles potential. Men det handlar inte om att ta vita månader ibland, det handlar om att försöka välja sina strider. Här är en bild från kontoret dagen efter (stället såg ut som Beirut). Åh lilla Tuborgburk, du anar inte hur rätt du har:
Annars har jag och M börjat beta av Twin Peaks. Den är oväntat bra (hade föreställt mig den mycket flummigare) och det är kul att ha en serie tillsammans. Om jag nu bara kunde hitta någon som ville se första säsongen av Heroes med mig..
/C
Annars har jag och M börjat beta av Twin Peaks. Den är oväntat bra (hade föreställt mig den mycket flummigare) och det är kul att ha en serie tillsammans. Om jag nu bara kunde hitta någon som ville se första säsongen av Heroes med mig..
/C
måndag, november 03, 2008
Green Halloween
Sedan två år tillbaka ligger min arbetsplats ett stenkast från Medborgarplatsen på Söder. Mellan varven brukar kontorets original droppa en del uttryck och därför tänkte jag nu bjuda på lite "knivsöderslang":
Apropå jobb så har vi sista tiden slitit ganska hårt med spelprojektet. Helger och eftermiddagar har gått åt men det finns något bakvänt skönt med att jobba sig trasig. Det blir som en utmaning att se hur mycket man orkar innan man kollapsar. Rekordet på 17 timmars arbetsdag (ink 2 halvtimmar lunch och middag) sattes i tisdags. Kvällen avslutades med att jag sömndrucken fick lift till Kungsholmssidan i en svarttaxi med två trevliga filurer jag frågat om nattbussen. Precis sådär lagom surrealistisk när jag själv redan stod med ena foten i drömlandet.
I helgen var det ju Halloween också. Tycker knappt det märks längre¹ och jag höll själv på att missa det bästa med högtiden. När jag två dagar efter den 31:a gav jag mig ut för att köpa en pumpa att karva i var det verkligen helt kört. Sedan slog det mig plötslig när jag stod och muttrade bland frukt och grönt. Tycker resultatet blev minst lika bra:
¹Det stämmer nog det där med att rosa bandet stulit en del fokus. Apropå det tycker jag alltid det känns det lite löjligt att folk går omkring med bandet på sina kläder. Jag menar, det är väl självklart precis som mycket annat? Många tycker också att man inte skall mörda folk men inte knatar vi runt med icke-mörda-band för det.
Förra veckans låt (typ): Seven Rings in Hand – Steve Conte. Fräsch låt från senaste Sonic-liret till Wii. Igelkotten slår inte Mario i många grenar, men han är iaf alltid coolast vilket inte minst hans titelspår brukar bevisa.
Var förövrigt jävligt skönt att träffa M igen. Han är klippan som håller en fast i det livet man vill leva. Han får en att börjar andas normalt igen.
/C
| Fimpar du luman. | Släcker du lampan. |
| Är det någon kräm i kabeln? | Fungerar Internet? |
| Vad gäspar skorpan? / Vad dunkar dussinet? | Hur mycket är klockan? |
| Kvart över draghålet. | Halv fyra. |
Apropå jobb så har vi sista tiden slitit ganska hårt med spelprojektet. Helger och eftermiddagar har gått åt men det finns något bakvänt skönt med att jobba sig trasig. Det blir som en utmaning att se hur mycket man orkar innan man kollapsar. Rekordet på 17 timmars arbetsdag (ink 2 halvtimmar lunch och middag) sattes i tisdags. Kvällen avslutades med att jag sömndrucken fick lift till Kungsholmssidan i en svarttaxi med två trevliga filurer jag frågat om nattbussen. Precis sådär lagom surrealistisk när jag själv redan stod med ena foten i drömlandet.
I helgen var det ju Halloween också. Tycker knappt det märks längre¹ och jag höll själv på att missa det bästa med högtiden. När jag två dagar efter den 31:a gav jag mig ut för att köpa en pumpa att karva i var det verkligen helt kört. Sedan slog det mig plötslig när jag stod och muttrade bland frukt och grönt. Tycker resultatet blev minst lika bra:
¹Det stämmer nog det där med att rosa bandet stulit en del fokus. Apropå det tycker jag alltid det känns det lite löjligt att folk går omkring med bandet på sina kläder. Jag menar, det är väl självklart precis som mycket annat? Många tycker också att man inte skall mörda folk men inte knatar vi runt med icke-mörda-band för det.
Förra veckans låt (typ): Seven Rings in Hand – Steve Conte. Fräsch låt från senaste Sonic-liret till Wii. Igelkotten slår inte Mario i många grenar, men han är iaf alltid coolast vilket inte minst hans titelspår brukar bevisa.
Var förövrigt jävligt skönt att träffa M igen. Han är klippan som håller en fast i det livet man vill leva. Han får en att börjar andas normalt igen.
/C
onsdag, oktober 22, 2008
Tiny white sticks makes me cool
På morgonen idag gick jag förbi två småtjejer den sista biten mellan tuben och jobbet. Max 14 bast och en av dem hade en cigarett i handen. Jag hajade verkligen till inombords, vad är det med hela rök-grejen egentligen? Sekunden efter jag passerat dem var huvudet fyllt av en enda stor fråga, börjar alla rökare bolma för att det är coolt? Den korta stunden jag funderade över detta på väg upp i hissen kunde jag inte se någon annan anledning. Är vi så otroligt ytliga så vi väljer att klippa vår livstid med 10 år och göra de sista 20 fyllda av slemhosta och kass kondition? Flera av mina närmsta vänner röker som skorstenar och det är fine. Jag respekterar det och har inget problem med passiv rökning¹. Sedan länge har jag även slutat be dem fimpa för sin egen hälsas skull, det är tröttsamt att tjata och man måste också acceptera att det är deras liv. Jag kan tom köpa att det är en social grej, det händer ju ibland på fyllan att även jag stjäl en cigg av bara farten. Men i kölvattnet av det jag såg i morse, rökning är lite barnsligt, det är ett beroende och framför allt, är det verkligen värt det?
¹Inget problem med passiv rökning sedan rökförbudet på krogen började gälla. Det var verkligen helt sjukt att man varje jävla gång man gick ut och slirade skulle behöva lukta tobaksfabrik efteråt. Att det var allmänt accepterat är något våra barn kommer garva åt i framtiden.
Veckans (eller inte) ord: "Skula". Skånska för att ta skydd från regn eller otrevligt väder. Det är ingen term som jag direkt förespråkar i höstrusket men jag imponeras av ord som gestaltar hela uttryck.
Veckans låt: "Oceans – Thomas Rusiak". Upptäckte hur skön den verkligen var efter jag hört den i en dröm. Jag har ju en speciell relation med havet också..
Övrigt tänkvärt: Varför sätter alltid maffian cementskor på folk innan de får bada i Frihamnen? Varför inte cementvantar eller en trendriktig cementhatt? Inte nog med att man skulle drunkna, man skulle drunkna extra jobbigt upp-och-ner.
Slutligen har mobilkameran fått jobba igen:
Hittade den på skrapan efter ett träningspass med S. Känns som att det borde stå vägg?
/C
¹Inget problem med passiv rökning sedan rökförbudet på krogen började gälla. Det var verkligen helt sjukt att man varje jävla gång man gick ut och slirade skulle behöva lukta tobaksfabrik efteråt. Att det var allmänt accepterat är något våra barn kommer garva åt i framtiden.
Veckans (eller inte) ord: "Skula". Skånska för att ta skydd från regn eller otrevligt väder. Det är ingen term som jag direkt förespråkar i höstrusket men jag imponeras av ord som gestaltar hela uttryck.
Veckans låt: "Oceans – Thomas Rusiak". Upptäckte hur skön den verkligen var efter jag hört den i en dröm. Jag har ju en speciell relation med havet också..
Övrigt tänkvärt: Varför sätter alltid maffian cementskor på folk innan de får bada i Frihamnen? Varför inte cementvantar eller en trendriktig cementhatt? Inte nog med att man skulle drunkna, man skulle drunkna extra jobbigt upp-och-ner.
Slutligen har mobilkameran fått jobba igen:
Hittade den på skrapan efter ett träningspass med S. Känns som att det borde stå vägg?/C
måndag, september 08, 2008
Khab kun kap (tack)
Calle vaknade till ljudet av pipiga snarkningar. Det lät som en slö såg i färsk furu. Han svettades i den trånga sängen och svor tyst åt Nadjas förmåga att, under natten, alltid pressa in honom i glipan mellan madrassen och väggen. Han var säkert 25 kg tyngre men kvinnan var en bulldozer i sömnen. Hon var som pollen i sommarnatten. Fastnade alltid på väg hem från krogen och gav allergiska symptom på morgonen. Om en timma skulle hon vakna och gå hem. Det här var säkert tionde gången hon följt med Calle hem men han visste inte ens vad hon jobbade med. Det var en okomplicerad relation. En puss på kinden innan dörren smällde igen. Han hittade en halvdrucken folköl och satte sig framför datorn. Svinet hade gjort sig påmind i Calles liv. Igen. Han behövde skriva.
Det är en typisk dag. Morgonen är fylld av stress, lunchen är allt annat än rofylld och eftermiddagen ser inte ut att föra något hopp med sig. Jag känner mig måttligt nedtryckt av vardagens trista rutiner men allt går framåt, och det är det viktigaste. Pappa sa alltid att en bra människa alltid blickar framåt. Att sakta ner, och kanske t.o.m. sätta sig ner och fundera lite, är därför min stora skräck. Det finns ingen mening i en sådan handling. Vad kan det egentligen leda till? Det enda tänkbara för mig är att en person då löper risken att inse hur meningslöst livet egentligen är, att det inte finns någon mening, inget mål, ingen vila, ingenting. Om du ständigt rör dig framåt minimerar du chansen att uppleva starka känslor. Starka känslor är det som bryter ner fina människor. Det är starka känslor som ger vackra ansikten rynkor och friska människor sjukdomar. Rörelse i en riktning avskärmar dig från det förskräckliga och det underbara men det håller dig frisk.
Det var när jag kom gåendes på Kungsgatan. Det var då det kom till mig. En kvinna runt 20 kom emot mig. Hon var vacker, iförd en mörkbrun pälsjacka och klackskor. Hon var säkert modell för hon var ganska lång och hon rörde sig precis som modeller gör. Lite svajande men ändå med elegans och kontroll.
De höll på att bygga om precis utanför mitt jobb. Det var ett sådant där vägarbete som aldrig blir klart. Hur som helst så bidrog vägarbetet till att det blev trångt i ungefär 10 meter på trottoaren. Så om man fick möte så blev man tvungen att vrida på överdelen av kroppen för att inte stöta in i varandra. På det viset så gned man i värsta fall lite mot varandra. Det var precis där som jag och damen i pälsjacka gick förbi varandra. När vi möttes så vred jag min överkropp och sänkte blicken, pälsen gled mot min kind. Den var kall och luktade vinter. Jag slöt mina ögon en kort stund och kände ett minne väckas till liv.
Framför mig så ser jag en hästsläde rusa fram över isen. Det är en sjö i norra Finland som har frusit och snön ligger djup. Hästarna driver fram hårt och släden rör sig i jämn takt. I släden ligger jag och min mor. Vi är inbäddade i varma fällar. Det är varmt på insidan men på utsidan är pälsen kall och den luktar vinter. Jag kommer inte ihåg vart vi är på väg eller vad vi ska göra. Men jag minns en sinnesro som jag kände då. En sinnesro som ger styrka och vällust.
Jag öppnade mina ögon och minnet försvann. En tanke gled över mitt medvetande precis som en luftbubbla under isen. Det fanns inget hål och jag rör mig framåt ännu en gång, rädd för att stanna och för trött för att veta bättre.
En ensam tår rann nedför Calles kind. Sängen var tom. Han måste missat när Nadja gick. Hade han fått en puss på kinden? Oklart. Svinet förtjänade inga tårar. Det värkte i bröstet och Calle insåg att han behövde sin enda riktiga vän. Marcus. Han skickade ett sms: Jag behöver träffas. Svinet har hört av sig. Ses på Medis om 20?
/M
Det är en typisk dag. Morgonen är fylld av stress, lunchen är allt annat än rofylld och eftermiddagen ser inte ut att föra något hopp med sig. Jag känner mig måttligt nedtryckt av vardagens trista rutiner men allt går framåt, och det är det viktigaste. Pappa sa alltid att en bra människa alltid blickar framåt. Att sakta ner, och kanske t.o.m. sätta sig ner och fundera lite, är därför min stora skräck. Det finns ingen mening i en sådan handling. Vad kan det egentligen leda till? Det enda tänkbara för mig är att en person då löper risken att inse hur meningslöst livet egentligen är, att det inte finns någon mening, inget mål, ingen vila, ingenting. Om du ständigt rör dig framåt minimerar du chansen att uppleva starka känslor. Starka känslor är det som bryter ner fina människor. Det är starka känslor som ger vackra ansikten rynkor och friska människor sjukdomar. Rörelse i en riktning avskärmar dig från det förskräckliga och det underbara men det håller dig frisk.
Det var när jag kom gåendes på Kungsgatan. Det var då det kom till mig. En kvinna runt 20 kom emot mig. Hon var vacker, iförd en mörkbrun pälsjacka och klackskor. Hon var säkert modell för hon var ganska lång och hon rörde sig precis som modeller gör. Lite svajande men ändå med elegans och kontroll.
De höll på att bygga om precis utanför mitt jobb. Det var ett sådant där vägarbete som aldrig blir klart. Hur som helst så bidrog vägarbetet till att det blev trångt i ungefär 10 meter på trottoaren. Så om man fick möte så blev man tvungen att vrida på överdelen av kroppen för att inte stöta in i varandra. På det viset så gned man i värsta fall lite mot varandra. Det var precis där som jag och damen i pälsjacka gick förbi varandra. När vi möttes så vred jag min överkropp och sänkte blicken, pälsen gled mot min kind. Den var kall och luktade vinter. Jag slöt mina ögon en kort stund och kände ett minne väckas till liv.
Framför mig så ser jag en hästsläde rusa fram över isen. Det är en sjö i norra Finland som har frusit och snön ligger djup. Hästarna driver fram hårt och släden rör sig i jämn takt. I släden ligger jag och min mor. Vi är inbäddade i varma fällar. Det är varmt på insidan men på utsidan är pälsen kall och den luktar vinter. Jag kommer inte ihåg vart vi är på väg eller vad vi ska göra. Men jag minns en sinnesro som jag kände då. En sinnesro som ger styrka och vällust.
Jag öppnade mina ögon och minnet försvann. En tanke gled över mitt medvetande precis som en luftbubbla under isen. Det fanns inget hål och jag rör mig framåt ännu en gång, rädd för att stanna och för trött för att veta bättre.
En ensam tår rann nedför Calles kind. Sängen var tom. Han måste missat när Nadja gick. Hade han fått en puss på kinden? Oklart. Svinet förtjänade inga tårar. Det värkte i bröstet och Calle insåg att han behövde sin enda riktiga vän. Marcus. Han skickade ett sms: Jag behöver träffas. Svinet har hört av sig. Ses på Medis om 20?
/M
söndag, september 07, 2008
Time for fall
Jag är trött och livet går fort, så kan man väl sammanfatta allt just nu. Tillbaka på jobbet efter några veckor (jag vet inte ens hur många) och dagarna susar förbi som i Speed of light videon. Fast ändå inte, det är som om vardagarna är en dvala innan kvällen och helgen då man vaknar, super och lattjar. Det är mer sprit men mindre fylla nuförtiden.
Det börjar kännas att hösten är på gång också. Mulnare dagar med höstblåst blir allt vanligare i storstaden. Igår spenderade jag stora delar av just en sådan dag precis som man skall, med en god vän på ett mysigt café. Efter att ha stirrat på servitrisen och fått kommentaren tillbaka "känner du inte igen mig?" samlade jag tankarna och beställde ett glas mjölk för det just påhittade priset av 5 riksdaler. Jag beställer ofta mjölk om jag kan (eller snarare om jag vet att jag kan) men idag var det mest för att juicen, milkshaken och chai-teet var slut. Bra där, jag vill ju inte bakisfika läsk efter alla sjunollor kvällen innan. Jag och M skrattade iaf gott medan regnet smattrade mot Drottningholmsvägen utanför. Skylt som fångade vårt intresse:
M: Ok att ni tar kort om man betalar för mer än 50kr, men det säger ingenting om vad ni gör för under 50kr.
C: Om man är äldre än 50 så blir man fotad här. (bakis...)
Dagen avslutades, trotts att mitt huvud hade lämnat in sin avskedsansökan, med kräftskiva. Visserligen världens sunkigaste och minsta kräftskiva (vilket jag tom skrev på dörren), men ändå. Med bra sällskap, musik och ost kommer man långt...
C: En kryddigt stark ost.. en ost med pondus och karaktär!
M: En ost som vet hur man gör när ljuset är släckt! (bakis...)
Slutligen drog "alla" traditionsenligt till Dovas för att stänga stället. Själv kunde jag bara ligga kvar på soffan och slockna tillsammans med värmeljusen.
Men det var igår. Nu sitter jag på jobbet och fipplar med grafik igen. Fast jag egentligen bara vill kura ihop mig under en filt och se på 3 filmer på raken. Sova och leva under den där filten, bara en liten stund, och glömma att måndagen snart inte kan hålla sig borta längre.. Hösten är den årstiden som gör sig bäst i Sverige om du frågar mig. Den både luktar, känns och är mysig. Men den gör sig allra bäst om man har någon att dela den med.
Veckans ord: "Pajsare". Lite bortglömt är detta ord redo för en ny runda i rampljuset. Skrattade tyst för mig själv när någon kastde ur sig det på jobbet. Kan med fördel kombineras med andra ord som tex "jävla".
Veckans låt är en delad förstaplats: "Foo fighters – Times like these (acoustic)" och "Paragon – Ta det till skyn".
Nya patent vi snackat om inkluderar alkohollås på mobilen. Fyllesms är ett tvåeggat svärd och vissa nummer borde man helt klart få blåsa innan man textar.
/C
Det börjar kännas att hösten är på gång också. Mulnare dagar med höstblåst blir allt vanligare i storstaden. Igår spenderade jag stora delar av just en sådan dag precis som man skall, med en god vän på ett mysigt café. Efter att ha stirrat på servitrisen och fått kommentaren tillbaka "känner du inte igen mig?" samlade jag tankarna och beställde ett glas mjölk för det just påhittade priset av 5 riksdaler. Jag beställer ofta mjölk om jag kan (eller snarare om jag vet att jag kan) men idag var det mest för att juicen, milkshaken och chai-teet var slut. Bra där, jag vill ju inte bakisfika läsk efter alla sjunollor kvällen innan. Jag och M skrattade iaf gott medan regnet smattrade mot Drottningholmsvägen utanför. Skylt som fångade vårt intresse:
M: Ok att ni tar kort om man betalar för mer än 50kr, men det säger ingenting om vad ni gör för under 50kr.C: Om man är äldre än 50 så blir man fotad här. (bakis...)
Dagen avslutades, trotts att mitt huvud hade lämnat in sin avskedsansökan, med kräftskiva. Visserligen världens sunkigaste och minsta kräftskiva (vilket jag tom skrev på dörren), men ändå. Med bra sällskap, musik och ost kommer man långt...
C: En kryddigt stark ost.. en ost med pondus och karaktär!
M: En ost som vet hur man gör när ljuset är släckt! (bakis...)
Slutligen drog "alla" traditionsenligt till Dovas för att stänga stället. Själv kunde jag bara ligga kvar på soffan och slockna tillsammans med värmeljusen.
Men det var igår. Nu sitter jag på jobbet och fipplar med grafik igen. Fast jag egentligen bara vill kura ihop mig under en filt och se på 3 filmer på raken. Sova och leva under den där filten, bara en liten stund, och glömma att måndagen snart inte kan hålla sig borta längre.. Hösten är den årstiden som gör sig bäst i Sverige om du frågar mig. Den både luktar, känns och är mysig. Men den gör sig allra bäst om man har någon att dela den med.
Veckans ord: "Pajsare". Lite bortglömt är detta ord redo för en ny runda i rampljuset. Skrattade tyst för mig själv när någon kastde ur sig det på jobbet. Kan med fördel kombineras med andra ord som tex "jävla".
Veckans låt är en delad förstaplats: "Foo fighters – Times like these (acoustic)" och "Paragon – Ta det till skyn".
Nya patent vi snackat om inkluderar alkohollås på mobilen. Fyllesms är ett tvåeggat svärd och vissa nummer borde man helt klart få blåsa innan man textar.
/C
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
