Stories from a balcony

Jag gillar min balkong, det har jag sagt förut. Den lämpar sig för så många olika saker förutom det uppenbara. Förra sommaren lärde jag mig till exempel vilken given hit det var att dricka Captain Morgan och bara hänga där. Ibland kan det vara ännu enklare, man går bara ut för att ta sig en titt. Igår när jag gjorde just det fick jag syn på två flickor på innergården tre våningar ner. Den minsta underhöll sig med en tubformad blomvattnare, ungefär lika stor som hon själv. Systematiskt och med en tillfredsställd tystnad vattnade hon noga allt utom just blommorna på gården. Varsamt sprejade hon lite här och lite där och färgade allt fler av stenplattorna mörkblå. Den äldre flickan som var mer energisk hade hittat ett hopprep som hon roade sig med. Eftersom hennes syster bevisligen var upptagen försökte hon med den svåra uppgiften att hoppa hopprep själv. Med repets ena ände fastknuten i en pelare vevade hon gång på gång upp fina bågar och kastade sig in i leken. Varje försök varade i någon sekund innan repet föll till marken och bredde ut sig som en trasslig serpentinväg. Det var så fint, båda två höll igång på sitt håll och med uppgifter bara barn kan gilla och finna logiska. Själv satt jag bara och rofyllt beundrande.

Oftast när jag sitter på balkongen själv är det för att läsa böcker eller prata av mig i mobilen. Det senare händer nästan alltid efter mörkrets inbrott och det tidigare av förklarliga skäl på dagtid (och tyvärr för sällan). För ett tag sedan var det iaf premiär för en ny bok och balkongen fick bli invigningsplats. Solen gassade men med ett iskallt glas Icas apelsinsaft och med Ms kvarglömda solbrillor på nästippen trotsade jag värmen och slängde fötterna över räcket. Jag läste några sidor och Sofie hade precis fått sitt andra mystiska brev då jag av någon anledning lyfte blicken från boken och fann mig stirrandes rak in i en glansig såpbubbla. Precis utom räckvidd gled den långsamt över mitt synfält och lämnade ett glittrande spår av surrealism efter sig. Vi granskade varandra noga, bubblan och jag, innan den försvann med ett ljudlöst plopp ditt där bubblor hamnar då de rest färdigt. En känsla av mystik som passade stämningen i boken perfekt infann sig och när jag pånytt släppte blicken från sidorna syntes fler glänsande sfärer stillsamt segla samma väg som deras företrädare. Jag log och innan jag läste vidare tänkte jag att sånt här händer bara på min balkong. Var bubblorna kom ifrån kändes oviktigt, det var tajmingen som var magisk.

En bild som räddades från min mobil innan dräggen på Dovas la vantarna på den:

Fatta förvirringen när han svarar med lite fransk brytning i telefon. Det är ju så tråkigt.. och så roligt!



Uttrycka att slänga sig med just nu: (att vara/göra något) postironisk. Ord att slänga sig med just nu: makadam.

Annars:
"Kliv ner från dina höga hästar!". Ja det kan ju vara väldigt farligt med pårökta riddjur.
Varför möts man alltid bakom den gamla eken? Har ekar en framsida?
Kille på jobbet efter en nysattack: "Vilken resa!" – Bra sagt!

/C