Stories from a balcony

Jag gillar min balkong, det har jag sagt förut. Den lämpar sig för så många olika saker förutom det uppenbara. Förra sommaren lärde jag mig till exempel vilken given hit det var att dricka Captain Morgan och bara hänga där. Ibland kan det vara ännu enklare, man går bara ut för att ta sig en titt. Igår när jag gjorde just det fick jag syn på två flickor på innergården tre våningar ner. Den minsta underhöll sig med en tubformad blomvattnare, ungefär lika stor som hon själv. Systematiskt och med en tillfredsställd tystnad vattnade hon noga allt utom just blommorna på gården. Varsamt sprejade hon lite här och lite där och färgade allt fler av stenplattorna mörkblå. Den äldre flickan som var mer energisk hade hittat ett hopprep som hon roade sig med. Eftersom hennes syster bevisligen var upptagen försökte hon med den svåra uppgiften att hoppa hopprep själv. Med repets ena ände fastknuten i en pelare vevade hon gång på gång upp fina bågar och kastade sig in i leken. Varje försök varade i någon sekund innan repet föll till marken och bredde ut sig som en trasslig serpentinväg. Det var så fint, båda två höll igång på sitt håll och med uppgifter bara barn kan gilla och finna logiska. Själv satt jag bara och rofyllt beundrande.

Oftast när jag sitter på balkongen själv är det för att läsa böcker eller prata av mig i mobilen. Det senare händer nästan alltid efter mörkrets inbrott och det tidigare av förklarliga skäl på dagtid (och tyvärr för sällan). För ett tag sedan var det iaf premiär för en ny bok och balkongen fick bli invigningsplats. Solen gassade men med ett iskallt glas Icas apelsinsaft och med Ms kvarglömda solbrillor på nästippen trotsade jag värmen och slängde fötterna över räcket. Jag läste några sidor och Sofie hade precis fått sitt andra mystiska brev då jag av någon anledning lyfte blicken från boken och fann mig stirrandes rak in i en glansig såpbubbla. Precis utom räckvidd gled den långsamt över mitt synfält och lämnade ett glittrande spår av surrealism efter sig. Vi granskade varandra noga, bubblan och jag, innan den försvann med ett ljudlöst plopp ditt där bubblor hamnar då de rest färdigt. En känsla av mystik som passade stämningen i boken perfekt infann sig och när jag pånytt släppte blicken från sidorna syntes fler glänsande sfärer stillsamt segla samma väg som deras företrädare. Jag log och innan jag läste vidare tänkte jag att sånt här händer bara på min balkong. Var bubblorna kom ifrån kändes oviktigt, det var tajmingen som var magisk.

En bild som räddades från min mobil innan dräggen på Dovas la vantarna på den:

Fatta förvirringen när han svarar med lite fransk brytning i telefon. Det är ju så tråkigt.. och så roligt!



Uttrycka att slänga sig med just nu: (att vara/göra något) postironisk. Ord att slänga sig med just nu: makadam.

Annars:
"Kliv ner från dina höga hästar!". Ja det kan ju vara väldigt farligt med pårökta riddjur.
Varför möts man alltid bakom den gamla eken? Har ekar en framsida?
Kille på jobbet efter en nysattack: "Vilken resa!" – Bra sagt!

/C

I wrote something

    Längs horisonten härjade ett ursinnigt hav vars kantiga vågor gång på gång försökte överträffa varandra i höjd och kraft. Som djuriska käftar slog de ner och tog stora tuggor av den mjuka strandkanten så skummet yrde. Djupt under ytan trängdes fiskstim vid en grönskande havsbotten för att söka lite lugn bland strömmarna. En fiskmås bröt plötsligt upp från vassen och lämnade sitt skyddade bo på botten av en kraterformad sanddyna. Den satte av mot skyn för att överblicka naturens vrede och gjorde ett tappert försök att överösta den ylande vinden med ett utdraget skri. Fågeln flög i stora cirklar nära en molntyngd himmel som låg som likt en fuktigt filt över den sovande metropolen och stranden nedanför. Ett tätt, strilande regn hade frammanat en suddig dimma som blött upp stadens konturer i nattmörkret. Gatlyktorna och de blodröda lamporna på skyskrapornas tak glödde som lanternor i ovädret. En blixt bröt sig loss från ett hustak och slingrade sig med ett mullrande vrål ut i rymden ovanför. Efter sig lämnade urladdningen en skur av plåt som hängde frusen i luften innan den fångades av gravitationen och satte av mot gatorna lång nedanför.
    Nere på St:Willard Street böjde sig de åldrade gatlamporna trötta över vägen. Längs den sluttande gatan var en brokig blandning av butiker och bostadshus uppradade likt en osorterad kortlek. Strida vattenströmmar forsade kring de höga trottoarkanterna och med sig förde de allt skräp som staden ville bli av med. På hörnet av Fifth Street vid gatans krön låg en nedgången men charmig bokhandel inklämd mellan ett par höga hyresinrättningar. De stora glasrutorna på undervåningen, som skyltade med gamla begagnade böcker, var mörka och nedsläckta i likhet med resten av fönstren i kvarteret. Förutom ett. På övervåningen av Peter and Wenkers antikvariat lyste fortfarande ett inbjudande sken från ett halvöppet fönster med utsikt över korsningen. Det klagande ljudet från en kyrkklocka pressade sig beslutsamt genom stormen och om någon hade varit dum nog att vara vaken ute i regnrusket hade fyra tunga slag kunnat räknas.
    På fönsterkarmen vajade stillsamt en ensam kruka ur vilken något uråldrigt grönt hängde ut åt alla håll. Bladen ryste lätt i vinden och ruskade av sig glänsande pärlor från de regndroppar som letat sig in mellan persiennerna. Bakom växten bredde ett avlångt kontor ut sig i dunklet. Bortre ändan försvann in i mörker och på det mjuka trägolvets plankor dansade spasmiskt skuggorna som skrivbordslampan skänkte liv åt. Ljuset föll på en hög papper och slitna böcker som låg i ordnad oordning på ett knähögt bord i varm ek. Papprena var skrivna i en svårläst handstil och stämplade med bruna månskäror från en varm kopp choklad med alldeles för mycket vanilj i. Den tjockaste boken hade ett flertal solgula pyramider på omslaget, halvt nedsänkta i en glittrande ocean under en välvd, turkos himmel som trots att det var dagsljus hade stjärnor strödda över sig. Boken bakom, som var aningen större till formen, hade titeln "Operan vid Bramdenbürg – Historien om fantomen i katakomberna" skrivet i vita, långa bokstäver på framsidan. Under bordet låg en tjock, lilafärgad matta med fler böcker utspridda på. Ett par barfota fötter hade också begravt sig i den orientaliska textilen och låg utskjutna från en klargrön fåtölj med tofsar och sniden enligt gammal brittisk tradition. Djupt nedsjunken i den pösiga länstolen satt en figur med en blank, tunn dator vilandes i knät...

fortsättning följer...


Veckans band: Dead by April. Vet inte vilka de är, förrutom att wikipedia säger Göteborg. "Trapped", "Losing you" och "What can I say" är iaf alla sköna låtar som smög sig in i slutet av historien ovan.

/C