Khab kun kap (tack)

Calle vaknade till ljudet av pipiga snarkningar. Det lät som en slö såg i färsk furu. Han svettades i den trånga sängen och svor tyst åt Nadjas förmåga att, under natten, alltid pressa in honom i glipan mellan madrassen och väggen. Han var säkert 25 kg tyngre men kvinnan var en bulldozer i sömnen. Hon var som pollen i sommarnatten. Fastnade alltid på väg hem från krogen och gav allergiska symptom på morgonen. Om en timma skulle hon vakna och gå hem. Det här var säkert tionde gången hon följt med Calle hem men han visste inte ens vad hon jobbade med. Det var en okomplicerad relation. En puss på kinden innan dörren smällde igen. Han hittade en halvdrucken folköl och satte sig framför datorn. Svinet hade gjort sig påmind i Calles liv. Igen. Han behövde skriva.

Det är en typisk dag. Morgonen är fylld av stress, lunchen är allt annat än rofylld och eftermiddagen ser inte ut att föra något hopp med sig. Jag känner mig måttligt nedtryckt av vardagens trista rutiner men allt går framåt, och det är det viktigaste. Pappa sa alltid att en bra människa alltid blickar framåt. Att sakta ner, och kanske t.o.m. sätta sig ner och fundera lite, är därför min stora skräck. Det finns ingen mening i en sådan handling. Vad kan det egentligen leda till? Det enda tänkbara för mig är att en person då löper risken att inse hur meningslöst livet egentligen är, att det inte finns någon mening, inget mål, ingen vila, ingenting. Om du ständigt rör dig framåt minimerar du chansen att uppleva starka känslor. Starka känslor är det som bryter ner fina människor. Det är starka känslor som ger vackra ansikten rynkor och friska människor sjukdomar. Rörelse i en riktning avskärmar dig från det förskräckliga och det underbara men det håller dig frisk.

Det var när jag kom gåendes på Kungsgatan. Det var då det kom till mig. En kvinna runt 20 kom emot mig. Hon var vacker, iförd en mörkbrun pälsjacka och klackskor. Hon var säkert modell för hon var ganska lång och hon rörde sig precis som modeller gör. Lite svajande men ändå med elegans och kontroll.

De höll på att bygga om precis utanför mitt jobb. Det var ett sådant där vägarbete som aldrig blir klart. Hur som helst så bidrog vägarbetet till att det blev trångt i ungefär 10 meter på trottoaren. Så om man fick möte så blev man tvungen att vrida på överdelen av kroppen för att inte stöta in i varandra. På det viset så gned man i värsta fall lite mot varandra. Det var precis där som jag och damen i pälsjacka gick förbi varandra. När vi möttes så vred jag min överkropp och sänkte blicken, pälsen gled mot min kind. Den var kall och luktade vinter. Jag slöt mina ögon en kort stund och kände ett minne väckas till liv.

Framför mig så ser jag en hästsläde rusa fram över isen. Det är en sjö i norra Finland som har frusit och snön ligger djup. Hästarna driver fram hårt och släden rör sig i jämn takt. I släden ligger jag och min mor. Vi är inbäddade i varma fällar. Det är varmt på insidan men på utsidan är pälsen kall och den luktar vinter. Jag kommer inte ihåg vart vi är på väg eller vad vi ska göra. Men jag minns en sinnesro som jag kände då. En sinnesro som ger styrka och vällust.

Jag öppnade mina ögon och minnet försvann. En tanke gled över mitt medvetande precis som en luftbubbla under isen. Det fanns inget hål och jag rör mig framåt ännu en gång, rädd för att stanna och för trött för att veta bättre.

En ensam tår rann nedför Calles kind. Sängen var tom. Han måste missat när Nadja gick. Hade han fått en puss på kinden? Oklart. Svinet förtjänade inga tårar. Det värkte i bröstet och Calle insåg att han behövde sin enda riktiga vän. Marcus. Han skickade ett sms: Jag behöver träffas. Svinet har hört av sig. Ses på Medis om 20?

/M