Advent light poles time

I torsdags drog filmfestivalen igång och även fast de flesta i kompiskretsen var svårövertalade så kommer jag och S att hålla fanan högt. Sex filmer är inbokade och två är redan avklarade. Tyvärr är det alltid två saker som snabbt slår en varje år.
1. Filmfestivalen är rörig. Informationen i print och på nätet är alltid svåröverskådlig. Är det inte koder som skall översättas till datum på ena stället så saknas veckodag utskrivet på andra osv. Det är onödigt rörigt och känns helt enkelt inte användartestat. Biljettstrulet är också lika väntat som att SL varje vinter glömt bort konceptet snö. Krångel kommer drabba någon av dina biljettutskrifter.
2. Filmfestivalen innehåller dåliga filmer. Detta är ju inte heller någon hemlighet men uppenbarligen så produceras det inte tillräcklig med bra, smalare filmer i världen på ett helt år för att fylla ett event som detta. Det lite tragiska är ju att flera av de dåliga filmerna verkligen är riktigt objektivt usla. Den slutsatsen man kan dra av detta blir ju att antingen så är dem som bestämmer så insnöade att de lurat sig själva att tro att filmerna faktiskt är bra (på något konstnärligt plan eller whatever). Eller så tar de medvetet in filmer bara för mångfaldens skull, trots att de vet publiken kommer hata det de ser (samt slösa 70 deniros per skalle).
Men nu skall jag inte bara dissa något som jag egentligen gillar. Allt ovan hör till på något sätt och att först försöka hitta guldkornen bland myllret av film är en del av hela grejen. Att sen få ge sig ut i vinterkylan för att hänga i biografer har en svårlagen mysighetsfaktor som jag varmt rekommenderar.

I helgen var jag ute och promenerade längs Riddarfjärden och fick då tillfälle att dokumentera djurlivet:



Det kommer ju knappast som någon nyhet för kungsholmsbor att stället även inackorderar en och annan gnagare, men dessa var faktiskt riktigt gulliga till skillnad från de monster man brukar se. Annars skulle jag precis till att klaga på den bitande kylan som förfrusit huvudstaden. Det finns ju ingen poäng med att det skall vara knarkkallt om det ändå inte finns någon snö som kan ligga kvar. Men så ordnade sig ju det också.

Veckans lunch: Maki Spicy Tuna – Ljunggren, Bruno Götgatsbacken, Söder. Godaste krubbet jag fått på länge. De har tagit den biten man gillar minst med svensk sushi och gjort den knasigt god!

Övrigt tänkvärt: Blev utsatt för den där gamla Lena Ph dängan nyligen: "Ont, det gör ont men det går, det gör ont en stund på natten men inget på dan". Reflektion: Det låter faktiskt inte som att det gör särskilt ont. Snarare hyfsat överkomligt..

Bonusfakta: Inläggets titel inspirerades av en kille på jobbets medvetna direköversättning av borttappade nycklar – away dropped keys. Och ja, jag vet att det inte är december ännu.

/C

Just water please

Igår var det fredagsöl på jobbet igen. Senaste "veckan" har bjudit på en del tunga, meningslösa fyllor och detta var en av dem. Meningslösa för att de inte innehållit något överdrivet roligt utan enbart krökande. Meningslösa för att man lika gärna hade kunnat kollat en film eller fikat istället. Ibland är det dock svårt att bedöma ett tillfälles potential. Men det handlar inte om att ta vita månader ibland, det handlar om att försöka välja sina strider. Här är en bild från kontoret dagen efter (stället såg ut som Beirut). Åh lilla Tuborgburk, du anar inte hur rätt du har:












Annars har jag och M börjat beta av Twin Peaks. Den är oväntat bra (hade föreställt mig den mycket flummigare) och det är kul att ha en serie tillsammans. Om jag nu bara kunde hitta någon som ville se första säsongen av Heroes med mig..

/C

Green Halloween

Sedan två år tillbaka ligger min arbetsplats ett stenkast från Medborgarplatsen på Söder. Mellan varven brukar kontorets original droppa en del uttryck och därför tänkte jag nu bjuda på lite "knivsöderslang":

Fimpar du luman.	Släcker du lampan.
Är det någon kräm i kabeln?	Fungerar Internet?
Vad gäspar skorpan? / Vad dunkar dussinet?	Hur mycket är klockan?
Kvart över draghålet.	Halv fyra.

Apropå jobb så har vi sista tiden slitit ganska hårt med spelprojektet. Helger och eftermiddagar har gått åt men det finns något bakvänt skönt med att jobba sig trasig. Det blir som en utmaning att se hur mycket man orkar innan man kollapsar. Rekordet på 17 timmars arbetsdag (ink 2 halvtimmar lunch och middag) sattes i tisdags. Kvällen avslutades med att jag sömndrucken fick lift till Kungsholmssidan i en svarttaxi med två trevliga filurer jag frågat om nattbussen. Precis sådär lagom surrealistisk när jag själv redan stod med ena foten i drömlandet.

I helgen var det ju Halloween också. Tycker knappt det märks längre¹ och jag höll själv på att missa det bästa med högtiden. När jag två dagar efter den 31:a gav jag mig ut för att köpa en pumpa att karva i var det verkligen helt kört. Sedan slog det mig plötslig när jag stod och muttrade bland frukt och grönt. Tycker resultatet blev minst lika bra:














¹Det stämmer nog det där med att rosa bandet stulit en del fokus. Apropå det tycker jag alltid det känns det lite löjligt att folk går omkring med bandet på sina kläder. Jag menar, det är väl självklart precis som mycket annat? Många tycker också att man inte skall mörda folk men inte knatar vi runt med icke-mörda-band för det.

Förra veckans låt (typ): Seven Rings in Hand – Steve Conte. Fräsch låt från senaste Sonic-liret till Wii. Igelkotten slår inte Mario i många grenar, men han är iaf alltid coolast vilket inte minst hans titelspår brukar bevisa.

Var förövrigt jävligt skönt att träffa M igen. Han är klippan som håller en fast i det livet man vill leva. Han får en att börjar andas normalt igen.

/C