Khab kun kap (tack)

Calle vaknade till ljudet av pipiga snarkningar. Det lät som en slö såg i färsk furu. Han svettades i den trånga sängen och svor tyst åt Nadjas förmåga att, under natten, alltid pressa in honom i glipan mellan madrassen och väggen. Han var säkert 25 kg tyngre men kvinnan var en bulldozer i sömnen. Hon var som pollen i sommarnatten. Fastnade alltid på väg hem från krogen och gav allergiska symptom på morgonen. Om en timma skulle hon vakna och gå hem. Det här var säkert tionde gången hon följt med Calle hem men han visste inte ens vad hon jobbade med. Det var en okomplicerad relation. En puss på kinden innan dörren smällde igen. Han hittade en halvdrucken folköl och satte sig framför datorn. Svinet hade gjort sig påmind i Calles liv. Igen. Han behövde skriva.

Det är en typisk dag. Morgonen är fylld av stress, lunchen är allt annat än rofylld och eftermiddagen ser inte ut att föra något hopp med sig. Jag känner mig måttligt nedtryckt av vardagens trista rutiner men allt går framåt, och det är det viktigaste. Pappa sa alltid att en bra människa alltid blickar framåt. Att sakta ner, och kanske t.o.m. sätta sig ner och fundera lite, är därför min stora skräck. Det finns ingen mening i en sådan handling. Vad kan det egentligen leda till? Det enda tänkbara för mig är att en person då löper risken att inse hur meningslöst livet egentligen är, att det inte finns någon mening, inget mål, ingen vila, ingenting. Om du ständigt rör dig framåt minimerar du chansen att uppleva starka känslor. Starka känslor är det som bryter ner fina människor. Det är starka känslor som ger vackra ansikten rynkor och friska människor sjukdomar. Rörelse i en riktning avskärmar dig från det förskräckliga och det underbara men det håller dig frisk.

Det var när jag kom gåendes på Kungsgatan. Det var då det kom till mig. En kvinna runt 20 kom emot mig. Hon var vacker, iförd en mörkbrun pälsjacka och klackskor. Hon var säkert modell för hon var ganska lång och hon rörde sig precis som modeller gör. Lite svajande men ändå med elegans och kontroll.

De höll på att bygga om precis utanför mitt jobb. Det var ett sådant där vägarbete som aldrig blir klart. Hur som helst så bidrog vägarbetet till att det blev trångt i ungefär 10 meter på trottoaren. Så om man fick möte så blev man tvungen att vrida på överdelen av kroppen för att inte stöta in i varandra. På det viset så gned man i värsta fall lite mot varandra. Det var precis där som jag och damen i pälsjacka gick förbi varandra. När vi möttes så vred jag min överkropp och sänkte blicken, pälsen gled mot min kind. Den var kall och luktade vinter. Jag slöt mina ögon en kort stund och kände ett minne väckas till liv.

Framför mig så ser jag en hästsläde rusa fram över isen. Det är en sjö i norra Finland som har frusit och snön ligger djup. Hästarna driver fram hårt och släden rör sig i jämn takt. I släden ligger jag och min mor. Vi är inbäddade i varma fällar. Det är varmt på insidan men på utsidan är pälsen kall och den luktar vinter. Jag kommer inte ihåg vart vi är på väg eller vad vi ska göra. Men jag minns en sinnesro som jag kände då. En sinnesro som ger styrka och vällust.

Jag öppnade mina ögon och minnet försvann. En tanke gled över mitt medvetande precis som en luftbubbla under isen. Det fanns inget hål och jag rör mig framåt ännu en gång, rädd för att stanna och för trött för att veta bättre.

En ensam tår rann nedför Calles kind. Sängen var tom. Han måste missat när Nadja gick. Hade han fått en puss på kinden? Oklart. Svinet förtjänade inga tårar. Det värkte i bröstet och Calle insåg att han behövde sin enda riktiga vän. Marcus. Han skickade ett sms: Jag behöver träffas. Svinet har hört av sig. Ses på Medis om 20?

/M

Time for fall

Jag är trött och livet går fort, så kan man väl sammanfatta allt just nu. Tillbaka på jobbet efter några veckor (jag vet inte ens hur många) och dagarna susar förbi som i Speed of light videon. Fast ändå inte, det är som om vardagarna är en dvala innan kvällen och helgen då man vaknar, super och lattjar. Det är mer sprit men mindre fylla nuförtiden.

Det börjar kännas att hösten är på gång också. Mulnare dagar med höstblåst blir allt vanligare i storstaden. Igår spenderade jag stora delar av just en sådan dag precis som man skall, med en god vän på ett mysigt café. Efter att ha stirrat på servitrisen och fått kommentaren tillbaka "känner du inte igen mig?" samlade jag tankarna och beställde ett glas mjölk för det just påhittade priset av 5 riksdaler. Jag beställer ofta mjölk om jag kan (eller snarare om jag vet att jag kan) men idag var det mest för att juicen, milkshaken och chai-teet var slut. Bra där, jag vill ju inte bakisfika läsk efter alla sjunollor kvällen innan. Jag och M skrattade iaf gott medan regnet smattrade mot Drottningholmsvägen utanför. Skylt som fångade vårt intresse:

M: Ok att ni tar kort om man betalar för mer än 50kr, men det säger ingenting om vad ni gör för under 50kr.
C: Om man är äldre än 50 så blir man fotad här. (bakis...)






Dagen avslutades, trotts att mitt huvud hade lämnat in sin avskedsansökan, med kräftskiva. Visserligen världens sunkigaste och minsta kräftskiva (vilket jag tom skrev på dörren), men ändå. Med bra sällskap, musik och ost kommer man långt...
C: En kryddigt stark ost.. en ost med pondus och karaktär!
M: En ost som vet hur man gör när ljuset är släckt! (bakis...)
Slutligen drog "alla" traditionsenligt till Dovas för att stänga stället. Själv kunde jag bara ligga kvar på soffan och slockna tillsammans med värmeljusen.

Men det var igår. Nu sitter jag på jobbet och fipplar med grafik igen. Fast jag egentligen bara vill kura ihop mig under en filt och se på 3 filmer på raken. Sova och leva under den där filten, bara en liten stund, och glömma att måndagen snart inte kan hålla sig borta längre.. Hösten är den årstiden som gör sig bäst i Sverige om du frågar mig. Den både luktar, känns och är mysig. Men den gör sig allra bäst om man har någon att dela den med.

Veckans ord: "Pajsare". Lite bortglömt är detta ord redo för en ny runda i rampljuset. Skrattade tyst för mig själv när någon kastde ur sig det på jobbet. Kan med fördel kombineras med andra ord som tex "jävla".
Veckans låt är en delad förstaplats: "Foo fighters – Times like these (acoustic)" och "Paragon – Ta det till skyn".

Nya patent vi snackat om inkluderar alkohollås på mobilen. Fyllesms är ett tvåeggat svärd och vissa nummer borde man helt klart få blåsa innan man textar.

/C